Hjälp nu kommer trotsåldern!

Är det så här trotsåldern börjar? Kommer han att gråta och skrika senare? Hur hanterar man en förnärmad 1.5 åring? Jag vill inte ge med mig om det är något

Ok Mamas, nu behöver jag råd från er.

Ace är nästan 21 månader nu och det märks att han börjar närma sig två. Vi har nämligen inte bara börjat få hela små meningar som ”Olive eating food”, ”Mamma sit down” och ” Lilla katt”. Utan även små mini-utbrott.

De kommer snabbt och går över hyfsat fort med. I början förstod jag inte riktigt vad som hände. Ena sekunden frågar han om något, jag sträcker mig efter saken och han springer iväg. Sen märkte jag att han vägrade att titta på mig och antingen lägger sig på golvet med ansiktet ner mot marken eller i sätter sig i ett hörn med ansiktet gömt.

Han gråter eller skriker inte, som jag hade förväntat mig. Utan bara går iväg, vägrar titta på mig och vill absolut inte ha vad jag ger honom. Om jag försöker plocka upp eller krama honom så blir han stel som en liten pinne och tittar bort. Som om att han är djupt förnärmad.

Om jag ignorerar honom så bara ligger han där…länge. Om jag istället lirkar lite och visar något eller ger honom det han så gärna ville ha (oftast nappen, riskaka eller vattenflaskan)  så ger han med sig efter en stund.

Är det så här trotsåldern börjar?

Kommer han att gråta och skrika senare? Hur hanterar man en förnärmad 1.5 åring? Jag vill inte ge med mig om det är något jag har sagt nej till. Men jag vill inte heller att han ska sura i en hel evighet.

Det handlar ju om hormoner och jag vet själv hur det gick upp och ner när jag var gravid eller har PMS. Det är inte hans fel, så jag vill försöka vara förstående och inte straffa honom för hur han känner. Men jag vill ändå sätta gränser och att han förstår att vissa saker får man inte göra.

I dag såg jag en mamma som sa till sin son att man inte får puttas, samtidigt som hon knuffade honom framåt ganska hårdhänt. Snacka om att ge dubbla budskap.

Jag vill hitta mitt sätt att sätta gränser utan att bli en sån mamma som blir arg, skriker eller bli hårdhänt. Jag förklarar så mycket hellre med ord. Även om han inte förstår allt än, så kör jag hellre på distraktion än att sätta hårt mot hårt.

Är det en önskedröm, eller går det?

Jag behöver era tips på hur jag ska hantera min lättstötta lilla skrutt och även på hur jag kan sätta gränser på ett sätt som är hållbart i längden. Hur gjorde ni i trotsåldern?

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

6 kommentarer

  1. Först, alla barn fungerar olika, så det här är helt enkelt hur det bäst fungerade mina mina barn!

    Jag tyckte att många ggr hjälpte det att bara backa och inte bråka. Välj dina strider helt enkelt. Sedan finns det saker som är non-negotiable som att tvätta händerna, borsta tänderna osv och då får man ta att det blir jobbigt. Det är lättare att vara konsekvent angående ett mindre antal, viktiga, grejer än att bråka om allt. Det handlar om att ha koll och lägga märke till när det lille monstret (hehe) är på väg att börja trots och då omedelbart undvika att fortsätta med vad det än är – så att du inte heller känner att du ”ger med dig” och lär honom att det fungerar att trotsa. Ligg steget före.

    Om det finns utrymme (eg man är hemma och man har tid) för att barnet kan sätta sig i ett hörn och ”sura” men låt honom göra det. Han tar inte skada av det och samtidigt tror jag att barn får chansen att lära sig hur de ska hantera sina känslor. Nu pratar vi inte om ett barn som sitter och är jätteledset förstås så ingen behöver tro att det är det jag menar!

    Jag tycker också att det är värt att tänka på….barn förstår inte konsekvenser ännu på många år. MEN de lär sig konsekvenser under hela sin uppväxt. Det är inte någonting man plötsligt fattar vid en särskild ålder. Det klickar inte bara till. Vid en viss ålder börjar man kunna förstå givetvis, men det betyder inte att man kan lära sig det utan att man får uppleva konsekvenser.

  2. Jag är ju inte där ännu, på långa vägar, men ”rulla vagn” podden har många bra avsnitt varav 1 där de tar upp ”trots åldern” som de tycker man ska se som en ”självständighets-fas” istället. Jag tycker det verkar vettigt och hoppas att jag kommer ihåg att lyssna på det avsnittet igen när Freja är lite äldre:) det är avsnitt 45 och tror länken nedan fungerar https://podcasts.apple.com/se/podcast/rulla-vagn-podden/id1360601924?i=1000437924082

  3. Något jag tycker är hjälpsamt att försöka ha i åtanke vid trots är att det inte handlar om att barnet ”vill bråka” utan att det är ett naturligt och fullt normalt steg i att hitta sin integritet och lära sig sätta sina egna gränser. På så sätt är trots något bra, för ett barn som trotsar gör det inte för att vara jobbig, utan för att lära sig att säga ifrån.
    Med det i åtanke håller jag med Ann här under att vissa saker är non-negotiable, och då får man ta att det blir lite stridigheter, men att det i övrigt bara är positivt både för dig och för ditt barn att backa ibland. Dels lär det Ace att man inte alltid måste få rätt, och dels stärker det honom i hans personliga integritet.
    Hur man ska bemöta honom i hans beteende just nu är lurigt, men jag tror att det är nyttigt för barn att få trotsa en stund, i Ace fall alltså ligga med huvudet bortvänt, men att man sedan mjukt, vänligt och kärleksfullt kommer fram och lirkar, så som du gör. ”Nappen finns här om du vill ha den”, stryka lite över håret, visa att nappen ”är tillgänglig” om han vill. Dvs. lämna utrymme för honom att få känna att han får välja själv på sina villkor, utan att bli pushad till det eller ”dömd” för det.

  4. Vår unge skriiiiker och får extrema utbrott för ”inget”. Två år om en vecka, men det har varit såhär nån månad.
    Hon slänger sig, gråter och skriker.
    Jag sätter mig en bit bort eller går undan om hon blir dum mot mig.
    Ofta kommer hon själv och vill ha tröst eller hämtar nappen själv. (Vi vill helst bara ha den när hon sover).

    Man väljer ju striderna. Tvätta av sig, byta nedsölade kläder, borsta tänder..
    Pyjamas till förskolan har det blivit ett par gånger nu.

    Jag tappar tålamodet ibland men säger förlåt och förklarar sen.

    Kör sällan med att distrahera med annat, vill inte köra över alla känslor.

  5. Jag tycker det som funkar bäst med min 2,5 åring är att bekräfta hans känslor, men förklara varför han inte får som han vill. Typ: ”Mamma förstår att du blir arg när du inte får mer frukt, men vi ska äta ganska snart och magen måste få vila”. Sen, för att ge barnet en känsla av att få vara med och bestämma själv, brukar jag ge honom alternativ att välja på. Som att han får välja mellan två tröjor när vi ska klä på oss, eller själv bestämma vilken topping han ska ha på gröten. & sist men inte minst: välja sina strider.

    1. Jättebra svar! Håller med om allt.
      Tess, kolla upp RIE parenting. Det har hjälpt oss jättemycket med vår dotter.