Första barnet – 20 månader senare…

Första barnet - 20 månader senare...

Såhär 20 månader in i leken så kan jag konstatera att det är en hel del grejer som jag inte hade en aning om skulle hända när jag fick barn.

Det är helt galet hur oförberedd man är när man får första barnet. Jag minns att jag hade någon vision om sol som strilar in genom skira gardiner på söta små bebisfötter, joller, gos, stora förundrade ögon och ett sprängfullt hjärta.

Ha! Påverkad av reklamfilmer much?

Det är klart att det är en dos av allt det fina med, men släng in 10 gånger så mycket ”Vad fan gör jag?”, ”Är det så här det ska vara?”, ”Vad säger Google?!”. Skrik, panik, bajs överallt, kräk, blod (så mycket blod!) illamående från trötthet, smutsiga mjukiskläder och allmän förvirrelse och panik.

Det är lite hemskt, men ibland tittar jag på personer som är gravida med första barnet och lider lite med dem. För det är en galet omtumlande tid. Ett tag.

Men sen blir det bättre, saker faller på plats. Man får dricka kaffe igen, man får dricka varmt kaffe igen, man får sitta ner och dricka varmt kaffe igen och tillslut så kan man till och med gå på toa själv. (Är inte riktigt där än, men snart så).

När man får andra barnet sen så kan jag tänka mig att man har lite bättre förutsättningar.

Man vet vad man har att förvänta sig och har aktivt valt att det är värt att köra en runda till. Mindre tid och mindre energi såklart, men med en mer rättvis bild. Och så vet man att det blir bättre… Någonstans runt 3 månader så trodde jag på allvar att jag hade förstört mitt liv och att jag aldrig skulle få känna mig normal, pigg eller ren igen.

Jag måste dock erkänna att mitt liv har blivit så mycket bättre sedan jag blev mamma. Trots allt jag skriver över. Kanske inte alltid på det fysiska planet, men på det mentala.

Den där känslan av att konstant leta efter sin uppgift i livet är borta. Inget hål att fylla med något vettigt och ingen gnagande känsla av att man bör göra mer. Jag känner mig viktigare och mer behövd nu än någonsin.

Min uppgift i livet är att hålla Ace vid liv och att älska honom så att han växer upp och blir en produktiv och vettig medlem i samhället. Det är ett jobb jag har hela livet som aldrig kommer att försvinna. Så jag har alltid en mening med livet från och med dagen han föddes.

Sen har jag givetvis andra mål i livet med, men mitt barn är nummer ett utan konkurrens.

Jag har även börjat utnyttja min tid så sjukt mycket mer. Nu är jag effektiv så in i bomben, inte en minut går till spillo utan att ha något vettigt planerat. Även om det vettiga bara är att ge mig själv en liten paus. Förr kunde jag ”slösa” med min tid, nu skulle det kännas helt galet onödigt. Livet känns helt plötsligt väldigt kort.

Jag uppskattar de små sakerna så mycket mer. En kopp varmt kaffe smakar aldrig så gott som efter en natt med många uppvak. Sömn är bättre än alla diamanter i världen. Varje gång jag får sitta ner och jobba så njuter jag av att verkligen få bita tag i något och ge min hjärna en utmaning.

…och mina glädjenivåer har gått upp med flera hundra procent.

När Ace skrålar ”let it go, let it go!” till middagen. De jättehårda kramarna jag får om han vaknar upp på natten. Att han sa ”love you” för första gången i dag. Hjärtat smälter om och om igen.

Det är helt enkelt mer av allt att ha barn. Mer jobb, djupare dalar, mer lycka och högre toppar. Om livet innan var en motorväg så är det en berg och dalbana att ha barn.

… det jag är trött på just nu dock är förskolebaciller. Jag är sjuk igen!! Jag har alltid trott att jag hade bra immunförsvar. Det visar sig bara att jag inte hade träffat rätt virus tidigare. För nu tar de knäcken på mig varannan vecka. Snälla någon med äldre barn, säg att även det här går över. 

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

8 kommentarer

  1. Haha! Ja, det går över! Jag lovar! =) (Mamma till 11-åring)

  2. Med andra barnet nu är jag rätt lugn angående allt som du beskriver att man har panik över med första barnet. Det som är påfrestande nu är relationen mellan syskonen – att 3-åringen som även tidigare kastade saker eller kastade sig i ens famn för en kram nu riskerar att skada bebisen när man håller i bebisen. Att underhålla en 3-åring samtidigt som man ammar när man är ensam med båda barnen. Att hantera att ens pottränade 3-åring numera inte är pottränad längre och det enda man kan göra är att se på när han kissar på sig i soffan för att man själv sitter och ammar…

  3. älskar dina ärliga inlägg!!!!!

  4. Så härligt med dessa inlägg, ärligt men härligt!

  5. Fint att läsa!

  6. Katarina Eriksson

    Jag är mamma till tre barn 24,17 och 12 år. Efter mitt första barn trdde jag att livet var över. Jag skulle aldrig få barn igen . Min äldsta dotter hade kolik och de första 4 månader gick jag med henne skrikande varje natt från 23-03 . Herregud , Sedan fick jag min andra dotter som var rena motsatsen. Lugn, glad, en engel. Jag ville ha en son så jag fick en son ….. skikande och jobbig han med. Jag lovar dig Tess du har verkligen mycket att se framemot. Idag är de duktiga, smarta och målmedvetna barn som man kan ta med överallt och resa i världen och ha djupa och roliga samtal. Jag älskar mina tre mer än jag kan beskriva . De jobbiga perioder är ändå korta när man jämför med senare… och att se de med varandra och hur de ta hand om varandra så vet man att alla jobbiga nätter var värd det….😀😀😀

  7. Katarina Eriksson

    Glömde… det med baciller går över …. lovar😉