Läsarfråga – Projektledaren i ett förhållande vs Jämlikhet?

Hej! Vilken rolig idé!

Jag har varit tillsammans med min kille i nästan fem år nu och vi har mestadels haft ett distansförhållande (Sthlm-Skåne), vilket har varit otroligt slitigt. Nu bor vi äntligen ihop igen och har gjort det i nästan ett år. Det är skönt att ha en vardag ihop igen och ett ”vanligt” liv. Vi jobbar båda mycket och försöker hjälpas åt så mycket vi kan men jag har egentligen hela vårt förhållande haft en gnagande känsla av att vårt förhållande inte är 100% jämställt. Jag vet att det är omöjligt att allt ska vara helt rättvist men jag upplever att jag i större utsträckning får hålla koll på saker, komma ihåg, fixa småsaker och ”styra upp” vardagen så att allt funkar. Hushållssysslor delar vi nog i stort sett lika på men jag får ta det största ansvaret när det kommer till att boka resor, köpa presenter, boka middagar med vänner etc. Jag tror att detta är ett klassiskt problem och i vårt fall är det verkligen ett i-landsproblem då vi hjälps åt med det mesta, men jag kan inte få bort den gnagande känslan av att jag lever för två personer. Jag upplever ofta att jag inte kan fokusera till 100% på mitt jobb för att jag får ha så mycket annat i huvudet/på listor och hålla koll på grejer som han bara kan släppa. Jag står inte ut med tanken på att jag bokat och fixat alla våra resor och att jag antagligen kommer behöva göra det för resten av mitt liv, då han kommer undan med att ”jag är inte bra på det”. Även om vi hjälps åt så är det jag som får initiera och slutföra det. Vi diskuterar ofta problemet och han lovar att bättra sig men jag upplever aldrig att det sker en förändring. Några dagar senare kommer vardagen ikapp och vi faller tillbaka i gamla mönster. Såklart har jag ett större kontrollbehov än honom och vill få saker fixade direkt, men tycker att han borde kunna anstränga sig lite då och då.

Jag har pratat med vänner om detta och det vanligaste svaret jag får är att jag måste acceptera det om jag inte vill gå runt och vara arg och besviken hela tiden. Vilket jag är, jag är ofta arg och frustrerad över att jag känner att jag fastnat i samma ”fälla” som jag sett min mormor och mamma göra i form av någon slags dubbel börda. Samtidigt får jag ofta dåligt samvete för att jag egentligen inte har något att vara arg på. Det här har gjort att vi bråkar om småsaker och jag har svårt att anstränga mig och hålla god ton hemma då jag helt enkelt är trött på situationen, och det faktum att ingen tar mig på allvar. Vi gick i gemensam samtalsterapi i somras (bara två tillfällen dock), dels pga av detta men dels pga att vårt förhållande kändes lite trasigt efter alla år av pendling, och hon tyckte också att jag skulle jobba på att acceptera situationen och inte vara ett ”offer”, vilket faktiskt sårade mig.

Det hade varit kul att höra dina funderingar. Jämställdhetsfrågan är viktig för mig men börjar mer och mer inse att jag faktiskt kanske måste acceptera situationen.

Tack för en fin och genuin blogg, följt dig i många år! Kram!

Hej fina du, tack så mycket för din kommentar. 

Jag är som sagt var ingen relationsexpert, men jag kan göra mitt bästa att svara ändå. 

Som någon nämnde i kommentarerna så är det oftast en person i ett förhållande som blir ”projektledaren” och i det här fallet låter det som att det är du i just er relation. Antingen blir det så att den som är mest organiserad och har ett större kontrollbehov automatiskt tar på sig att planera. Eller så tillfaller det den som tillslut tröttnar på att inget blir gjort. Det behövs nästan alltid någon som tar ansvar för att saker faller på plats, men graden varierar från par till par. Det skulle vara sjukt jobbigt om båda skulle vilja organisera allt och då skulle det bli bråk över det istället. Så personligen tycker jag att det är bättre att en person organiserar och den andra följer. Men bördan ska ändå kännas jämlik. 

Det här behöver inte nödvändigtvis vara en könsfråga utan kan lika gärna vara en fråga om olika personligheter. 

Bara för att något organiseras av någon så behöver allt inte utföras av samma person. Det är där själva jämlikheten kommer in i bilden. Om en är den som organiserar och utför allt så blir det tungt. Däremot om den som orgainserar är bra på att delegera och den som inte organiserar är bra på att utföra så kan det bli jämlikt ändå. 

Det handlar inte heller om att ni måste göra 50% av allt i relationen.

Ni är olika människor som har olika intressen och prioriterar olika saker. Så ni kommer automatiskt att vara mer eller mindre intresserade och bra inom vissa ämnen. Kom fram till vad ni är bra och mindre bra på inom förhållandet och dela upp uppgifterna på det sättet istället. Man behöver inte tömma halva maskinen och dammsuga halva huset, en kan dammsuga och en kan tömma maskinen. Kanske är han bättre på att planera mindre sociala grejer och du är bättre på stora saker som resor? Hitta era specialområden. 

Sen är det värt att fråga dig själv om du skulle kunna släppa på projektledarrollen och bara acceptera val som han gör? Låt säga att han skulle boka en resa, skulle du kunna låta honom göra det utan att gå in och ändra så att allt blev precis som du vill istället? Den som projektleder får ju mer av sin vilja igenom automatiskt. Är det viktigt för dig? Kanske tillräckligt viktigt för att vara ok med att ta på dig lite mer ”jobb” för att ha det priviligiet?

Jag vet att jag är projektledaren inom allt socialt och det allmänna hushållet där hemma. Men det är för att jag vill ha saker på mitt sätt. Garth är helt ok med att jag delegerar saker till honom och kommer med alternativ till honom som jag redan har okejat själv när det kommer till valen vi gör hemma. Jag har mer ”makt”, medan han har lite mindre ”jobb”. Det känns ganska jämt ändå när man tittar på det från det hållet?

Min personlighet har större kontrollbehov och jag är även mer ordningsam och organiserad. Garth ser inte stöket och det stör inte honom alls att leva ett oplanerat liv. Han tar dagen som den kommer medan jag vill ha allting strukturerat. Då får jag räkna med att det kommer att falla mer på mig att stå för strukturen. Däremot väger han upp det med att vara sjukt händig, bättre på att improvisera i stunden och att han är helt ok med att jag då och då ger honom en liten lista med saker som skulle behövas ta tag i hemma över helgen. 

Det är viktigt att inte hänga upp sig på en mall om hur ett förhållande ”ska vara”. Hitta vad som passar just er istället.

Du har haft ett förhållande och samtidigt organiserat dig själv enbart länge på grund av distansen. Så det är inte konstigt att du känner böran av att organisera för två nu när ni äntligen bor tillsammans. Men försök hålla i åtanke att ni är olika, det måste finnas kvalitéer hos honom som väger upp att det är mer jobb för dig inom vissa områden. För även om distans är påfrestande, så tar det bort saker som hemmaliv ur ekvationen. 

Det är så svårt att säga så mycket mer när jag själv inte är i just den situationen. Men om du känner att relationen är värd att jobba för så är det vettigt att reflektera runt grunden till varför du känner som du gör. Har det här mer att göra med dig, honom, er båda som par eller er unika situation? Skulle du stanna kvar om det inte skulle ändra på sig? Finns det något i honom som väger upp att du får göra mer som projektledare? Är det andra saker som han är bra på som han kan göra mer av?

Hitta er personliga lösning och bestämd dig för att vara nöjd med den. För annars kan du gå runt och gräma dig hur länge som helst och det kommer bara att surna förhållandet.

Tack för din fråga och jag hoppas verkligen att mitt svar kan vara en start till att hitta en bra lösning på ditt problem. <3

Kram!

Tess

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

7 kommentarer

  1. Va kul! den här tjejen hade ju skickat in samma mail till relationspodden! Tyckte jag kände igen det. Roligt att först höra Katrin och bingos råd och sen från dig Tess! :).

  2. Tar en relation mer energi än vad den ger, är det inte rätt om man konstant går runt och stör på sig på sin partner. Självfallet kan man arbeta på det, men i detta fall känns det som att han inte skulle ändra på sig, göra en förändring och denna tjej har för höga krav/för stort kontrollbehov. Många kvinnor anser att båda ska komma till tals, ta lika stort ansvar men är man en person med för stort kontrollbehov finns risken att det han skulle göra aldrig är tillräckligt värt det, blir missnöjd oavsett och att man som tjej får ta beslut åt männen. Framförallt kan inte männen läsa tankar- finns det något problem lufta, ta upp det och kämpa för en lösning om man vill fortsätta tillsammans annars får man förlika sig med tanken att det aldrig kommer lösa sig, gå vidare på varsitt håll.

    1. Ta upp det
    2. Gör upp och se till att det blir en förändring, han kan inte läsa tankar, vara den du vill att han ska vara, vi är bra på olika saker
    3. Ändrar han sig inte, inte ser allvaret i det, får man fråga sig själv om det är värt att investera mer tid och energi i relationen

  3. Väldigt bra och genomtänkt svar, även om det inte var jag som ställde frågan så gav det mig en positiv tankeställare kring min relation.

  4. Hej till tjejen som ställer frågan! Googla o läs om emotional labour! Du kommer säkert känna igen dig mycket. Jag tycker själv det här är ett jättestort problem o har avslutat en relation pga detta. Så lätt att känna sig tråkig, galen o snål men när jag läste på mer om det hjälpte det mig att förstå att det här är en grundläggande ojämlikhet i relationer mellan många män o kvinnor, där kvinnor får göra ett jättestort osynligt jobb. Såklart tar det död på kärleken, när man förlorar sig i att vara producent åt någon annan!

    1. Hej Helene! Tack för tips! Det ska jag defintivt kolla upp och läsa på om!

  5. Hej Tess! Tack för att du tog dig tid och svarade, uppskattar det så! Jag tar till mig det du skriver och alltid intressant att höra någon annans perspektiv på saker. Detta är inget som jag tror kommer att påverka vår relation på lång sikt, eller göra att relationen avslutas, men något som gnager och leder till vardagstjafs, det är därför skönt att lufta det och få höra andras åsikter. Jag håller med om att vi är bra på olika saker i ett förhållande och att jag bör försöka se på det som att detta kanske blivit mitt uppdrag men att han gör många andra saker som han är bra på som inte jag gör. Jag ska definitivt bli bättre på att delegera.

    Jag såg att någon skrev här att jag skickat samma fråga till en podd, det har jag inte gjort men vilket innebär att andra har liknande funderingar, vilket till viss del känns skönt att höra.

    Tack igen för att du tog upp det och kommer läsa om ditt svar igen. Tack för en fin blogg!

    1. Jag är lite I samma sits, tänkte börja med att ge konkreta saker som jag vill att han gör, alltså inte bara ”bli bättre på detta” utan även ”här får du en task som du ska göra en gång i veckan(ex)”. Tänker att om han inte gör detta naturligt så kanske han behöver nått cäldogt konkret för att börja träna upp dessa färdigheter. Funkar inte det så tänker jag sluta planera saker ihop/åt honom utan bara planera för mig o mina vänner så kan vi ju se om han tycker det känns kul eller inte, om han ens märker nått hahah