Fråga mig om förhållanden och relationer?

Tess och Garth bröllopsfoto

En lite oväntad sak som flera av er efterfrågade när jag undrade vad ni ville se mer av på bloggen, är råd runt relationer.

Jag har aldrig sett mig själv som en relationsexpert direkt, men jag har haft en del förhållanden i mina dagar.

Jag har alltid varit en förhållandetjej och livet som gift passar mig perfekt. Jag kan inte påstå att jag alltid har gjort allt rätt, men det är ju så man lär sig. Innan jag träffade Garth hade jag flera längre förhållanden och har testat allt från långdistans till att flytta utomlands för kärlekens skull.

Garth och jag har varit tillsammans i drygt 8 år och gifta i snart 4. Alla relationer går upp och ner, men oftast så är vi väldigt bra. Jag skulle våga påstå att vi är lyckligt gifta.

Om ni frågar mig så tror jag inte på det perfekta förhållandet. Jag tror att vi hela tiden måste jobba på att det ska vara bra. Ge och ta, vara den stora personen ibland och den som behöver lite extra stöd andra gånger.

Jag frågade ett äldre par på ett flygplan en gång vad deras hemlighet till ett långt äktenskap var. De svarade att det viktigaste är att aldrig ”fall out of love” samtidigt.

Om en person har en svacka i relationen så måste den andra kunna vara stark nog att inse att någonting behövs göras för att man ska kunna fortsätta tillsammans. Egot får stå åt sidan en stund och det ska gälla båda precis lika mycket.

Det är svårt att inte låta alla känslor ta över i jobbiga situationer, men när man väl lär sig att problemlösa istället för att skylla på varandra så blir allting så mycket lättare. Det är klart att vi inte lyckas med det alla gånger, men när det går så blir livet lite enklare.

Jag kan inte lova att jag har alla svar, men jag kan försöka om ni tycker att det vore kul? Det är bara att fråga i kommentarerna så lägger jag upp ett inlägg? Vi kan testa och se.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

10 kommentarer

  1. Hej! Vilken rolig idé! Jag har varit tillsammans med min kille i nästan fem år nu och vi har mestadels haft ett distansförhållande (Sthlm-Skåne), vilket har varit otroligt slitigt. Nu bor vi äntligen ihop igen och har gjort det i nästan ett år. Det är skönt att ha en vardag ihop igen och ett ”vanligt” liv. Vi jobbar båda mycket och försöker hjälpas åt så mycket vi kan men jag har egentligen hela vårt förhållande haft en gnagande känsla av att vårt förhållande inte är 100% jämställt. Jag vet att det är omöjligt att allt ska vara helt rättvist men jag upplever att jag i större utsträckning får hålla koll på saker, komma ihåg, fixa småsaker och ”styra upp” vardagen så att allt funkar. Hushållssysslor delar vi nog i stort sett lika på men jag får ta det största ansvaret när det kommer till att boka resor, köpa presenter, boka middagar med vänner etc. Jag tror att detta är ett klassiskt problem och i vårt fall är det verkligen ett i-landsproblem då vi hjälps åt med det mesta, men jag kan inte få bort den gnagande känslan av att jag lever för två personer. Jag upplever ofta att jag inte kan fokusera till 100% på mitt jobb för att jag får ha så mycket annat i huvudet/på listor och hålla koll på grejer som han bara kan släppa. Jag står inte ut med tanken på att jag bokat och fixat alla våra resor och att jag antagligen kommer behöva göra det för resten av mitt liv, då han kommer undan med att ”jag är inte bra på det”. Även om vi hjälps åt så är det jag som får initiera och slutföra det. Vi diskuterar ofta problemet och han lovar att bättra sig men jag upplever aldrig att det sker en förändring. Några dagar senare kommer vardagen ikapp och vi faller tillbaka i gamla mönster. Såklart har jag ett större kontrollbehov än honom och vill få saker fixade direkt, men tycker att han borde kunna anstränga sig lite då och då.

    Jag har pratat med vänner om detta och det vanligaste svaret jag får är att jag måste acceptera det om jag inte vill gå runt och vara arg och besviken hela tiden. Vilket jag är, jag är ofta arg och frustrerad över att jag känner att jag fastnat i samma ”fälla” som jag sett min mormor och mamma göra i form av någon slags dubbel börda. Samtidigt får jag ofta dåligt samvete för att jag egentligen inte har något att vara arg på. Det här har gjort att vi bråkar om småsaker och jag har svårt att anstränga mig och hålla god ton hemma då jag helt enkelt är trött på situationen, och det faktum att ingen tar mig på allvar. Vi gick i gemensam samtalsterapi i somras (bara två tillfällen dock), dels pga av detta men dels pga att vårt förhållande kändes lite trasigt efter alla år av pendling, och hon tyckte också att jag skulle jobba på att acceptera situationen och inte vara ett ”offer”, vilket faktiskt sårade mig.

    Det hade varit kul att höra dina funderingar. Jämställdhetsfrågan är viktig för mig men börjar mer och mer inse att jag faktiskt kanske måste acceptera situationen.

    Tack för en fin och genuin blogg, följt dig i många år! Kram!

    1. Vet du, det där har inte med kön att göra men med personlighet. Du är kontrollerande och måste ha stenkoll på allt för att känna dig trygg, han är mer easy och tar saker som det kommer. Då är det givetvis du som blir planeraren, pga att DU väljer att ta den rollen, det är inte hans fel att du är en person som lider av ett stort kontrollbehov. Försök släppa på kontrollen och våga vara mer i nuet, man måste inte hålla på och planera hela sitt liv minutiöst. Det finns en gyllene medelväg. Ska ni resa, sätt er ner och boka den tillsammans. Tänk på att en semester inte behöver minutplaneras, boka flyg och boende, resten tar ni som det kommer. Man blir inte lycklig av att ha stenkoll på allt och hundra listor. Beteendet grundar sig i rädsla för att förlora kontrollen och beteenden som är styrda av rädsla är alltid negativa, allra mest för en själv. Din pojkvän kanske lider av din irritation, men den du skadar mest är dig själv. Ju mer du försöker kontrollera ditt liv och din partner, ju dåligare mår du pga att du föder och förstärker din rädsla istället för att konfrontera den. Du kommer må så himla mycket bättre om du lyckas jobba med dig själv och din rädsla, det är inte enkelt men så värt det. 🙂

      1. Fast det är otroligt mycket vanligare att kvinnor får ta projektledarrollen. Jag märker det hos många av mina tjejkompisar som inte alls har någon kontrollsbehovspersonlighet. Snarare är det så att killar kan vara ”easy going” för att de VET att med all sannolikhet är det någon annan (tjej) som kommer och städar upp skiten/ordnar upp osv. Som tjej vet man att om man inte gör det så skiter sig allt. Lite svårare att vara easy going och leva i nuet då.

        Däremot kan det vara bra att låta killar uppleva vad som händer när allt skiter sig för att man själv betett sig precis som han gör hela tiden – rekommenderas varmt och kan vara vägen till förändring.

    2. Klokt skrivet ”C”!

      Och Josefin, om det är något som gör dej arg, ledsen o tar tid från ditt jobb så är det inget du ska acceptera.

  2. I agree with this so much.
    I have been with my partner for over 3 years and it is sooo true.. sometimes you have to be the bigger person, swallow ”pride”, be stronger. I have said this so many times, you can’t stop working in a relationship. I like to say that I’m a relationship person as well, but I never knew until now the work you have to put. If you want to be with that person, you need to think if you are ready to commit. It is a wonderful thing though, when you create a friendship as well and know that you doing the best you can and love the person.

    🙂
    And btw your blog is the only one I actually read. Keep on going because I love the reality.
    Thank for reminding me I have been thinking of doing similar post, as many people think me and my partner are so great. What people don’t know is that WE WORK HARD to not fall out of love.

    🙂

  3. Vilket bra inlagg / amne! Det skulle vara toppen om du kunde beratta hur du och Garth loser konflikter / tjafs? Jag har varit tillsammans med min man i 11 ar nu (gifta i 4 ar) och det ar varat absolut storsta problem. Vi alskar varandra otroligt mycket och pa manga satt ar vi ett riktigt team. Men nar vi blir irriterade pa varandra – alltsa da stormar hela havet haha! Vi kan ta ett litet tjafs om disken och eskalera det till nagot 1000000 ganger storre. Och vi ar inte schyssta nar vi blir arga – vi sager saker vi absolut inte menar men vi blir bara sa…arga! Ingen backar och lugnar situationen, sa det blir latt sarade kanslor och arga ord. Efter sa slapper vi det och har det bra som vanligt, men jag blir valdigt besviken pa oss nar vi inte kan kommunicera pa ett nagorlunda moget satt nar vi blir ovanner. Sa tips valkomnas! 🙂

  4. Hej! Såå kul att du börjar med detta, du är så klok! Jag skulle vilja veta hur man tacklar svartsjuka i en relation. Samt hur man släpper kontrollen och bara väljer att lita på sin partner.

  5. Så kul idé! Min fråga handlar om det här med attraktion, hur upprätthåller man det? Och hur viktigt är det att den finns där?

    Min man och jag har varit ihop i 9 år och har en son i samma ålder som Ace. Tycker familjelivet och allt praktiskt fungerar toppen, och att vi lever väldigt jämställt. Men jag känner ingen attraktion till min man alls, tycker inte han är snygg eller speciellt tilltalande fysiskt. Såhär har jag känt till och från de senaste 5 åren, men eftersom allt annat fungerar så bra har jag valt att ignorera det. Har du några tankar omkring den här situationen?

  6. Yeeeeees, äntligen!!!! Vilken rolig idé!!!
    Min fråga är, hur kommer man över sitt ex? Jag försöker dejta o ha kul, men känner att jag ofta jämför andra med honom…

  7. Olikheter i en relation. Vilka olikheter har du och Garth? Hur kommer de fram i vardagen och hanterar man olikheterna?