Den töntiga mamman

Är mammor töntiga? Pinsamma, med fula kläder och konstant trötta och stressade?

De kommer med sina jäkla barnvagnar och tar upp plats på tunnelbanan. Med lass av kladdiga små fingrar in i butikerna och snoriga näsor på restaurang. Jobbiga trötta, smutsiga mammor med jobbiga trötta, smutsiga, högljudda barn.

Tycker du det?

För så känner jag mig ibland. Ovälkommen och mindre värd. För att jag har barn. Den töntiga mamman.

Det spelar ingen roll att Ace är ganska lågmäld, för det mesta har hyfsat rena fingrar och är helt ok med att snyta in i en näsduk som alla andra.

Skillanden att kliva in i en butik eller restaurang när jag är själv eller med barn, är som dag och natt. Tyvärr. Om du har barn så är du jobbig och det ska du veta direkt. Blickar, tonfall och viskningar. Vissa öppna, vissa dåligt förklädda.

…och på flyget! Herregud vad det ska suckas, stönas och ibland öppet klagas om man kliver på med en unge.

Och sen har samma personer mage att komma fram på vägen ut och berömma hur ”duktigt” barnet var som var så tyst. För barn är lite som hundar, de har lägre än vanlig människo-status. Och mammor är ännu lägre, nere bland råttorna någonstans.

Nu säger jag absolut inte att alla är så. Det är stor skillnad mellan länder. Hittills har Italien utan tvekan varit bäst och jag måste tyvärr säga att Sverige är allra sämst.

I UK är det en blandad påse, på restauranger är de oftast bra. I tunnelbanan och på bussar är de fantastiska. Men i butiker och caféer ska man försöka vara så osynlig och snabb som möjligt.

Jag är dock en liten rebell.

Jag orkar inte förminska mig och huka undan utan gör oftast precis tvärtom. Ju mer fientlig omgivning desto mer tar jag plats. Märker jag motstånd så pressar jag tillbaka. Jag kan vara helt sjukt auktoritär när jag vill, jag har ärvt det från Pappa. Jag kan få någon att skämmas med en enda blick och det har jag galet mycket nytta av nu när jag är mamma. Inte åt Ace utan människor runtom.

För ibland tycker jag verkligen att de ska skämmas. De där jobbiga, trötta vuxna som ska förpesta min tillvaro med sina blickar och hårda ord. Och det enda jag och Ace har gjort för att förtjäna det är att existera på samma yta som dem.

I Paris kan de vara ganska snofsiga. Speciellt i fina butiker. Men det struntar jag i. Jag tar med Ace ändå.

På Chanel bad jag dem till och med att ta in vagnen i garderoben så att han skulle få sträcka på sina små ben en stund. Han fick gå bredvid och hålla mig i handen medan jag tittade och frågade.

Det slutade faktiskt med att vi spenderade över en timma där inne. Inte för att jag skulle titta på precis allt som hela butiken innehöll, utan för att vakterna kom och började leka med Ace. Han tog deras stora fingrar med sin lilla hand och fick gå runt och bli visad allt från speglar till glittriga saker. De hade kul och han hade kul. Ganska otippat ändå?

Eller så är lite av mamma-skammen vårt eget fel? Att vi inte känner att vi passar in? Att vi själva ser mammor som töntiga, trötta och tråkiga? Att vår självbild crashade där på BB? Att vi inte vågar vara som vanligt och istället slinker runt ursäktande.

Vi kanske inte känner oss på topp alltid. Men det betyder inte att vi ska nedvärdera oss själva.

Man kan vara mamma och vara sig själv. Du kan inte påverka hur andra i din omgivning beter sig, men du kan bestämma hur du bemöter det. Förminska dig inte! Du är bara den töntiga mamman om du tillåter andra och dig själv att se dig så.

Det är en fin balans, det måste finnas respekt åt alla håll för att det ska rulla bra. Jag skulle aldrig låta Ace ta i kläder, vi lämnar inte kaos efter oss på restauranger (jag har alltid med mig wetwipes och både plockar och torkar upp), om han skulle börja gråta så lämnar vi rummet en stund och jag gör mitt bästa för att inte köra på allt för många smalben med vagnen under rush hour.

Det handlar om respekt åt alla håll.

Ni som har barn, känner ni igen er? Ni som inte har barn, vad tycker ni?

Ni hittar en liten artikel av/om mig på Prêt à Pregnant om att vara en digital creator och ha barn.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

23 kommentarer

  1. Jag respekterar alla människor men ”ogillar”(!) mammor. Ta det inte för allvarligt och med en nypa salt för att slippa missförstånd, inte ta illa upp.

    – Jag förstår inte hur föräldrar tänker när dom släpar med sina spädbarn och småbarn på resa över 11 timmar. För ungen, ungarna kommer ju troligtvis inte komma ihåg eller ha glädje av resan eftersom det är så pass tidigt i deras liv och kräver sina anpassningar. Inte kunna njuta av resan på samma sätt. För att inte tänka på hur omgivningen påverkas, JA jag är känslig för alla tänkbara ljud då jag har en svag utvecklingstörning, är HSP – personlighet. Någon som pratar i telefon, skolungdomar på bussen eller bara vara omkring många människor, stissig miljö för att den lilla energi jag har förbrukas snabbare då. Och nej det är otänkbart för mig att låsa in mig hemma eftersom livet för med sig sina sysslor och möte med människor. Vistas omkring olika typer av människor kommer man aldrig komma ifrån eller undvika.

    Sedan kan jag inte låta bli att mammor tror att världen kretsar kring dom, förlåt mig men oavsett vem man är, har för bagaget med sig i livet ska man visa hänsyn och respekt för sin omgivning. Tex, inte väsnas i onödan, stå i kö, gå undan för att tänka på sin omgivning varse sig det handlar om byta om reserverat på gymmet, ta ett telefonsamtal eller amma offentligt. Nu förtiden finns det så många barnvänliga platser så ni föräldrar faktiskt kan ha en egen plats där allt är accepterande och ingen där himlar med ögonen, behöver gnälla.

    Och ja, jag förstår att man inte alltid kan råda, påverka sina bebisar, småbarn men det ger inte dom rätt att ”bete” sig hur som helst och det blir man halshuggen för att säga.

    Och kanske förändras min synsätt om jag själv skulle bli mamma någon gång men jag anser att det daltas FÖR mycket med föräldrar och sina barn, för ens lilla hjärta gör aldrig något olämpligt.

    1. Hahaha vilken rent ut sagt dum kommentar. Du skriver att du inte kan låsa in dig hemma osv och vill resa och vara bland folk. Men mammor då? Dom får inte resa och vara bland folk? Dom ska låsa in sig istället 😂 man kan väl resa för att man själv vill det? Spelar väl ingen roll att barnet inte kommer ihåg, JAG kommer ju ihåg? Fattar inte det resonemanget över huvudtaget.

      1. Jag har aldrig påstått att människor med barn ska anpassa sig efter mig, eller på ett arbete förutsätter jag det. Men det har inte med saken att göra. Och ”utmanar” man ödet, reser, gå på restaurang med barn får man lite skylla sig själv om det förmodar bli stökigt. Ömsesidig respekt oavsett barn eller inte är att föredra.

    2. Fast nu kretsar väl inte världen kring dig heller trots att du har en utvecklingsstörning? Jag gillar inte barn för fem öre, men jag känner inte att mitt existensberättigande i publika rum skulle vara på nåt sätt större än deras ändå.

      1. Jag har aldrig påstått att människor med barn ska anpassa sig efter mig, eller på ett arbete förutsätter jag det. Men det har inte med saken att göra. Och ”utmanar” man ödet, reser, gå på restaurang med barn får man lite skylla sig själv om det förmodar bli stökigt. Ömsesidig respekt oavsett barn eller inte är att föredra.

    3. Herregud… Finns det på riktigt människor som har åsikter som dina…? Känns sjukt ledsamt.

      1. Varför bry er då överhuvudtaget

    4. Jag tänker att man får räkna med att det kan finnas barn på flyget/restaurangen/butiken/gatan.
      Det är liksom livet? Det ser ut så.

      Jag är själv enormt ljudkänslig, men det problemet kan jag ju inte lägga på någon annan. Min lösning är musik i lurar eller öronproppar.

      Varken du eller föräldrar ska behöva sitta hemma.

      1. Nej, utsätter man sina barn och sig själv för dessa situationer får man skylla sig själv, att folk frustar och gnäller. När man kan vänta tills barnen är redo, att uppskatta och komma ihåg resor i detta fall. I övrigt finns det barnvänliga platser. Jag påstår heller inte att föräldrar ska sitta hemma utan få ta att andra människor gnäller, blir irriterad, precis som vem som helst som väsnas lite för mycket för sitt bästa och för omgivningens skull, hört talas om respekt och hänsyn inför andra människor? Som om livet BARA kretsar kring föräldrar och att andra ska rätta sig efter dom minsann. Och nej, jag kräver inte att någon ska anpassa sig till min ”åsikt” eller mig utan varse sig man gillar det eller inte så kommer föräldrar fortsätta störa, vara en börda. Oavsett vad man tycker om det eller inte. Jag anser att öppenhet och ömsesidig respekt ska finnas, med eller utan barn och när jag är ute och flänger, reser räcker inte ett par hörlurar och nej, öronproppar fungerar ej eller att stanna hemma blir särskilt hållbart när man måste vistas bland människor. Och nej, jag har aldrig påstått att jag inte respekterar föräldrar, barn men det är påfrestande för någon vem som helst att bli utsatt för hög volym, vara i stissig miljö, gnäll, störiga barn, varse sig det är små barn eller tonåringar, vuxna som pratar högt i telefon och deklarerar hela samtalet öppet. Framförallt när många människor minsann ska ta, rätta sig efter deras beteende och kaos.

  2. Jag har inte barn och jag har aldrig tänkt så. Jag tänker bara att barn är barn och alla föräldrar gör sitt bästa. Det känns som det mest självklara för mig! Kram

  3. Jag har bott i både London och Stockholm med barn och har inte alls upplevt det du pratar om. Tycker att folk är generellt sett trevliga, hjälpsamma och söker kontakt med min son (vinkar, leende, etc). Jag skulle nog inte ta med honom till en Chanel butik dock – måste barn kunna vara med överallt?
    Jag tycker att du verkar rätt känslig för hur folk ser på dig som mamma, jag tror inte att folk funderar över det så mycket som man kanske tror. 🙂

  4. Haha bra skrivet! Känner verkligen igen mig i både förminskandet och det tråkiga bemötandet från omgivningen, tyvärr. Ska peppa mig själv till ett lite mer ”ignorant” förhållningssätt 😊

  5. Nja, jag bor i centrala Stockholm och håller kanske inte riktigt med. Kan känna att det suckats någon gång i smyg men det är helt ärligt talat deras problem. Däremot är det tråkigt att butiker, caféer och restauranger är så dåligt anpassade för barn och småbarn i största allmänhet. Det är svårt att ta sig in, att gå på mammalunch med fler än en barnvagn är bara att glömma men vi brukar ta kidsen i sele så löser det ändå. Men min lilla kille på 9 månader är extremt lugn och har i princip aldrig skrikit ”offentligt” så jag vet inte, kanske blickarna skulle komma om han lät mer?! Som ju barn gör såklart.

  6. Upplever nästan motsatsen till vad du beskriver ovan, väldigt många föräldrar tar verkligen plats och verkar inte alls vara rädda för att göra det heller. Helt okej för mig, har inget emot att dela det publika rummet med barn och deras föräldrar. Däremot tycker jag att det är naivt att tänka att alla föräldrar alltid tar ansvar för sina barn i det publika rummet, det finns ju självfallet de som absolut inte gör det. Och det är väl resultatet av dessa individers handlingar som bidrar till en något mer negativ inställning till barn på vissa restauranger och andra publika (och kanske lite mer ”vuxen kodade”) platser. Min åsikt är vidare att vi som föräldrar måste respektera att andra vuxna kanske vill ha en annan miljö än den som barn vistas i och att det faktiskt är helt okej. Det kvittar ju hur ”tuff” du än är som mamma, drar du med dig ditt pratglada barn in i tex ”tysta sektionen” i biblioteket så är det ju inte okej oavsett hur mycket vi föräldrar än vill säga ”barn måste få vara barn”. Det är ju vi vuxna (föräldrar) som måste ta ansvar och även acceptera och respektera att vår omgivning inte upplever och känner våra barn på samma sätt som vi gör. Lika lite som vi vill att främlingar ska vidröra våra barn, så finns det ju andra vuxna som inte heller vill bli inblandade eller vidrörda av barn oavsett om de ”bara är barn” och gör som barn gör i största allmänhet. Ömsesidig respekt behövs både för andra vuxna i det publika rummet men även för andra barn som kanske inte hanterar beröring, stök och stoj lika väl som just ditt barn. Nu menar jag inte att just Ace är stökig, har ingen aning om hur han är förutom vad du berättar här. Men alla barn går ju igenom utvecklingsfaser där de är mer eller mindre irrationella vilket givetvis är helt normalt men kanske inte alltid lika kul för omvärlden att behöva ta del av.

  7. Jag har inga barn och hatar när de skriker (får dåligt samvete av att hålla för öronen eftersom det kan uppfattas som man stör sig på barnet, men det gör ju ont när de skriker som högst!!!). Men låter helt galet att du känner dig ivägen? Annat än i små butiker med begränsat utrymme då. Så ska det inte behöva vara! Ingen har varken bättre eller sämre rätt till att vara ute i samhället… Ibland får jag sura blickar när jag väntar på hissen på centralen ex, men även vi med dåliga knän behöver dem och inte så mycket att göra åt.

  8. Jag håller helt med om att Sverige blir man uselt bemött med barn. Bodde tidigare i ett annat europeiskt land med mina barn och det är som dag och natt. Jag tycker att det är jättesorgligt och tror att det hänger ihop med att vi i Sverige inte umgås över generationsgränser. Det naturliga mötet mellan olika åldersgrupper är inte naturligt i Sverige.

  9. Jag fick min första son när jag var 20 och andra 1.5 år senare. Och resonerar som dig. Det är viktigt med en ömsesidig respekt. Har alltid haft barnen med mig i stort sett överallt. Och blev de trötta var det bara att gå därifrån.
    Min syster så vid ett tillfälle.
    Du är en riktig mamma för du har alltid papper med dig 😉😂
    Nu när våra barn blev vuxna beslutade vi oss för att bli familjehem.
    Så nu har vi en liten son med särskilda behov här hemma.
    Och nu däremot så ser man hur okunniga människor kan vara.
    Som inte förstår att barn med autism inte är ouppfostrade och oartiga. Utan de kan helt enkelt inte läsa av alla sociala regler. Och blir ofta väldigt stressade av omgivningen.
    Så tro mig, har fått ge onda ögat många gånger åt folk som himlar med ögonen och suckar djupt istället för att ha en förståelse för hur jobbigt en situation kan vara för barnet.

  10. Jag tycker en del mammor är sjukt jobbiga. Speciellt dom som inte säger till och låter barnen vara helt galna, fruktansvärt. Men sen så finns det mammor som dig som verkligen inte låter sitt barn göra vad som helst. Och det är ju jätte bra! Vill ha barn i framtiden men skulle skämmas att ta med bebisen till en del platser vilket jag inte kommer innan den är äldre. Vissa platser är bara inte gjorda för mammor och barn.

    1. Det finns givetvis föräldrar som inte säger ifrån till sina barn osv, men som någon annan noterade – vad gäller barn ned diagnoser som autism och adhd så är det inte det det handlar om. Gissar på att du omedvetet dömt föräldrar i den situationen och det är faktiskt inte ok. Har närmre tio vänner med barn som har special needs och det är fruktansvärt svårt. Visa ödmjukhet när du ser ”helt galna ungar”.

      Nio ggr av tio så är de inte helt galna ungar med laga föräldrar. De är barn som upplever världen annorlunda och som förälder är det en oerhört stor utmaning som man aldrig får en paus från. Det är utmattande, tröttsamt och utmanande under alla dygnets timmar. Medkänsla är en mycket bättre utgångspunkt än att döma.

  11. Gaaahh ja.
    Första gången vi skulle äta på restaurang så råkade vi boka en ganska fin med baaara medelålders och uppåt.
    Jag var så spänd, stressad och nojig.
    Tyckte vi fick onda blickar.
    Men den som gav de mest sura minerna kom och gullade med vår dotter sen. Så, jag tror även vi läser in fel saker hos andra, pga oron.
    ”Visst kollar hon surt, visst ser han besvärad ut”. Men vår radar kanske är ur funktion.

    Om man har tur..

    Vi har knappt varit ut för vi bor i en liten by bara, så det blir mest lokala konditoriet liksom. Och där är hon älskad av alla.

    Men går vi någon gång ut och får klagomål så har jag bunkrat med svar på tal.

  12. Hej,
    Jag har en fråga. När man läser dina inlägg ibland så verkar det som att du får taxen så himla stor bit av livspusslet ensam. Tycker du att det i England förväntas att kvinnan ska ta hand om barn och familj och liksom lägga karriären åt sidan medan mannen i ett förhållande kan arbeta som vanligt?
    Jag förstår såklart att detta är individuellt från par till par och familj att planera. Jag har själv inga barn men hoppas få inom de närmsta 2-3 åren och i min fantasi så tänker jag ju att jag ska kunna arbeta som vanligt efter mamma-ledigheten och att vi ska dela på ansvaret. Men i verkligheten kanske det inte blir så förstås. Jag hoppas bara att jag står på mig och inte förminskar mitt arbete då jag känner att det är lite av en kvinnofälla. Sen så vill man ju samtidigt spendera så mycket tid som möjligt med sina barn. Svår balans! Vad tycker du?

  13. Väldigt intressant inlägg. Jag är mammaledig med min 5,5 månaders, bor i ett nordiskt land. Inte upplevt att omgivningen är störd av honom ännu, vi har flugit en gång o det gick bra, tyckte att kabinpersonalen o medpassagerarna var lika tillmötesgående som alltid. Men kanske han är för liten för att påverka omgivningen negativt ännu, vad vet jag? En sak jag dock kan känna nu VS mitt liv innan bebbe är att man som mamma är totalt osynlig! Det är som om att omgivningen ibland bara räknar bort en när man kommer där med sin vagn.

    Personligen har jag fått helt ny respekt för mammor/föräldrar sen jag själv blev mamma! Det är det svåraste (men mest tacksamma!) jobbet jag någonsin haft, o då har jag hunnit med ganska mkt innan jag blev mamma, inklusive att lära mig prata flytande kinesiska 🙂 Nu medan jag är mammaledig har jag jobbat ca 20% vid sidan om, samt passat på att ta körkort o det känns som en jättebragd, haha. Tittar storögt på mammor som rullar runt med tvillingvagnar -hur gör de?!

  14. Jag har faktiskt inte tänkt pa det sa mycket – jag tar med min 1.5 ar gamla dotter overallt – pa långresor, i affärer, restauranger har till och med haft henne inne på kontoret. Hon charmar vanligtvis alla och om det ar nagon som skulle kanna sig stött far de göra det. Jag kan forsta att det ar inte ar jättekul for andra med bebisar pa flyg, men jag bor långt borta fran min familj och langflyg ar inte kul for någon sa de far suck it up.