Diastasis Recti, delade magmuskler – Ett år senare

Nu har det gått nästan exakt ett år sedan Ace föddes och jag lider fortfarande av min Diastasis Recti.

Ni är många som har emailat mig och delat era historier och pepp under året. Tack snälla för det, ni är underbara <3

Jag förstår nu att det här är något som påverkar många. Speciellt jobbigt är det när media och bloggar visar upp platta magar nästan direkt efter födseln och man själv står där och ser nästan lika gravid ut som innan. Det ger någon form av prestationsångest och många undrar varför kroppen inte ”fungerar” som den ska.

Jag passade på att ta ett par bilder i morse så att ni ska se hur min mage ser ut i dag. Det är ganska mycket extra hud, en del bristningar och min navel är bara att glömma. Men det viktiga jag ville visa är putningen som är kvar från min Diastas.

Det har blivit mycket bättre, speciellt sedan jag fick hjälp från en physio, men det är en bit kvar innan jag kommer att känna mig helt normal i kroppen igen.

Jag har alltid varit en person med en väldigt platt mage, oftast med ett 6-pack och stark core. Mycket kommer säkert från att jag har yogat så mycket och så länge. 12 år med först Ashtanga 2 ggr i veckan och numera hot yoga med Ashtanga liknande flow. Lägg till ett par år av CrossFit på det och min mage var i riktigt bra form när jag blev gravid med Ace.

Jag yogade även genom hela graviditeten, även i vecka 42 (jag skrämde några blivande mammor med min jättemage). Så på det sättet hade jag allra bästa förutsättningarna för att mina magmuskler skulle stänga sig igen.

Nu till problemet – Jag är petite, Ace var stor och jag gick över 2 veckor.

Att väga 47 kg i grunden och bära en 4 kg bebis är mycket och min mage fick leta sig framåt för att få plats. Jag kände redan i vecka 12 att livmodern ”ploppade ut”. Jag menar att jag till och med kände själva känslan. Det var som en ballong under vatten som inom ett par sekunder bubblade upp och ut. Jättekonstig känsla vill jag lova, men häftigt!

Så det är inte så konstigt att mina magmuskler fick dela på sig rejält för att ge plats. Lägg till att de även behövde snitta upp magen för att få ut min lilla bjässe till bebis, så förstår jag precis varför min Diastas är lite allvarligare än mångas.

Oftast är det tvilling och trillingmammor som lider mest av Diastasis Recti, men man kan som jag även få det med bara en bebis.

Jag har läst mycket i ämnet och det jag har lärt mig från bloggar, böcker och min physio är;

– Kroppen gör sitt jobb och drar ihop sig under de två första månaderna. Efter det är det upp till oss att hjälpa den på traven. Tyvärr sa min läkare till mig ”9 months to grow, 9 months to go”, som är jättekorkat. För då väntade jag med att be om hjälp istället för att få det direkt när magen hade slutat dra ihop sig på egen hand. Jag såg ju fortfarande gravid ut till Ace var 5 månader gammal!

– Diastasis Recti kan ge framfall, inkontinens, ländryggsproblem och navelbråck. Så det är inte bara ett kosmetiskt problem. Själv har jag klarat mig med bara ett litet navelbråck.

– Det är inte bara själva ”sexpacksmusklerna” som är påverkade utan även alla musklerna under och runtomkring. Själva ”korsetten”, de sneda magmusklerna och även bäckenbotten. Det är faktiskt bäckenbotten och korsetten som är viktigast att träna för att minska sin diastas.

– Det bästa man kan göra är core övningar som fokuserar på undre magmusklerna och bäckenbotten. Det värsta man kan göra är situps och andra övningar som gör att magen blir spetsig och bindväven sträcks ytterligare.

Hormoner påverkar elastisiteten av bindväven, så när man slutar amma kan magen dra ihop slig lite mer för att bindväven drar ihop sig. Man är till exempel mycket vigare när man är gravid och ammar än annars.

–  Hållning, hur vi bär våra barn och våra vanor kan påverka diastasen. Om vi skjuter fram magen konstant så får bindväven inte chansen att dra ihop sig och magmusklerna blir sträckta utåt. Man ska därför försöka att varken svanka eller att ”stoppa under” rumpan för mycket. Det är bättre att hålla en jämn rak ryggrad och jobba med att dra in naveln mot ryggraden i vardagen.

Själv bär jag spanx dagligen för att hjälpa till att hålla ihop magen och för att jag ska tänka på min hållning.

Numera tränar jag 2.5 h varm yoga i veckan och det går jättebra. Jag undviker core-övningarna, utan gör de jag har fått från min physio då istället. Jag kan fortfarande inte göra situps eller liknande.

Men det är mycket bättre redan, för 6 månader sedan kunde jag knappt göra någonting alls. Hela magen var som gelé och det fanns noll stöd. Jag hade ont i ryggen och kände mig allmänt svag.

Min physio gav mig dessa övningar att börja med;

1. 10 x 10 sekunder on, 10 sekunder off. Jag spänner bäckebotten, alla tre steg och sedan drar jag in naveln mot ryggraden och håller i 10 sekunder. Vila helt 10 sekunder och gör detta 10 ggr.

2. Samma sak som över men medan jag gör en squat med händerna i bönposition (det är skönt att trycka dem mot varandra för att ta stöd)

3. Samma sak igen, men liggande på golvet på rygg och böja ett ben i taget i takt.

4. Ligga på rygg på golvet med lyfta ben och hålla dem där tillsammans med bäckenbotten i 10 sekunder.

Jag ser till att göra minst en av dessa övningar dagligen och går igenom allihopa när alla andra gör magövningar på yogan. Just att jobba med bäckenbotten har verkligen funkat för mig. Det var genom de här övningarna som min mage faktiskt började gå ihop och jag kunde bära mina vanliga kläder igen.

Jag är inte helt där, det är i alla fall 10-15% till att jobba ihop. Men numera är separationen bara 1.5 cm bred precis vid naveln, fortfarande ganska djup, men inte särskilt lång. Den dagen jag är klar med graviditeter kommer jag antagligen att titta lite på alternativet att gå in och sy ihop magmusklerna igen. Jag har svårt att se att de kommer att gå tillbaka igen efter nästan graviditet när det har tagit så lång tid den första gången.

Om du liksom jag, lider av Diastasis Recti – se till att få hjälp, traggla på med övningar och tappa inte hoppet!

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

21 kommentarer

  1. Älskar såna här ärliga inlägg. Vilka hjältar vi kvinnor är. Och du ser fantastisk ut!

    Kram!

    1. Tack, vilken fin kommentar <3

  2. Vad bra att du fått hjälp! Det bör gå att träna ihop en distas, bara man har rätt verktyg och använder tekniken u der hela dagen. Varje gång man ska ur sängen/soffan, när man lyfter något eller sträcker sig osv. Hannahbower2 på Insta har väldigt bra guide, kolla hennes övningar! Det många inte vet, men som du nu vet, är att de här övningarna kan och bör man göra genom hela graviditeten och vissa även direkt efter man kommit hem från förlossningen (främst då andningsövningarna). Hoppas din DR försvinner och att fler kvinnor inser att det inte behöver vara en permanent skada.

    1. åå tack för tipset, jag ska kolla in henne. Jag kommer att testa allt för att få det att gå tillbaka naturligt, annars blir det operation efter nästa barn. Jag önskar att jag hade vetat mer om DR från början, det är så få som pratar om det.

    2. Elinor Stark

      Tack för tipset Anna! Hon verkar ha jättebra information! Du gjorde min dag! 🙂

  3. Du verkar ha ett hälsosamt sätt och jag hoppas att träningen gör att det går ihop helt. Intressant att läsa om från ditt perspektiv och viktigt ämne. Min moster är petit och fick en väldigt stor pojke så hon fick också DR. Hon väntade i flera år efter sista förlossningen, men sen opererade hon sig. Hon tränade inte alls lika bra och med rätt hjälp som du gör utan fick också rådet att vänta och låta kroppen läka. Hon blev nöjd efter operationen men levde länge med sämre självförtroende pga det.

    1. Text från medibas: ”Genomsnittlig vikt för levande födda svenska barn är omking 3500 gram. WHO har följande definitioner för födelsevikt:

      Hög: över 4500 g
      Normal: 2500-4500 g
      Låg: under 2500 g
      Mycket låg: under 1500 g
      Extremt låg: under 1000 g”

    2. Vad glad jag blir av att höra att din moster fick hjälp tillslut. Det verkar som att få tar DR på allvar och att många går runt och lider i det tysta. Det är inte kul att inte känna sig stark eller se ut som sig själv, speciellt när det är en riktigt åkomma som ligger bakom.

  4. Lite nyfiken, tycker du har beskrivit Aces födelsevikt som hög några gånger..är bebisar generellt mindre i UK? Jämfört med Sverige, alltså ☺️ Min ena vägde 5,3 och även om jag vet att det är stort så tycker jag inte det är något extremt liksom..men man har väl olika referenspunkter med, kanske!
    Bra och intressant inlägg – hoppas du får så bra hjälp med träning osv som möjligt så du får må bra 🙂
    Ta hand om dig Tess 🌸

    1. 5,3kg är ju absolut en stor bebis, 4kg är däremot inte det.

      1. Jag tror att man måste titta lite längre än så. En 4 kg bebis är kanske inte stor för någon som är 175 cm lång och väger 60 kg, däremot om man är 165 cm lång och väger 47 kg. Ace var för stor för mig och kunde inte komma ut. Så han var en stor bebis. Vi kan stirra oss blinda på ”normal”, men det är givetvis en rörlig skala.

  5. Fina Tess! Så ärligt av dig att skriva om detta, viktigt! Du ser fantastisk ut, och bra att du tar hjälp. Stor kram 🙂

    1. Ja så är det ju förstås också ☺️ Och det var ju inte som om min kunde komma ut på ett vettigt sätt heller 🤣 men jag har för mig att även någon sjukvårdspersonal vid din förlossning sa nåt i stil med ’bloody hell, it’s a big one’ så tänkte om bebbarna i england kanske är mindre än snittet här 🙂 bara nyfiken som sagt. Min första vägde 4 kg så hoppas du slipper samma ökning som jag om ni får en liten underbaring till 😬

      1. Haha, ja alltså jag tror att de blev förvånade över att han var stor när jag var liten. Sen låg han på 90% på längden, så det kanske var det läkaren menade. Gud om jag får en ännu större så kommer jag att behöva en skottkärra till magen de sista veckorna.

    2. Tack vad gullig du är. Jag tror att många går runt och lider av de i det tysta när det faktiskt finns hjälp att få.

  6. Tack för fint inlägg, du är en sann förebild <3

    1. Tack för din fina kommentar <3

  7. Jag har precis som du. Vägde 48 kg innan förlossningen, är 155 cm. Hade stor moderkaka och mycket fostervatten. Barnet kom 3 veckor före bf och vägde 4,6 kg och var 54 cm.

  8. Vart vände du dig för att få hjälp och bli tagen på allvar med din diastas?

    1. Tagen på allvar blir man väl tyvärr aldrig. Men jag gick till en privat woman’s physio. Jag fick ok hjälp, men ingenting revolutionerande. Det kostade en del med….

  9. Jag hoppas du ser min kommentar trots att ditt inlägg är äldre.
    Hittade ditt inlägg och blev väldigt intresserad då jag har delad magmuskelatur men tycker inte att jag får någon hjälp från vården direkt. Mitt barn är 2 år och jag ser ut att vara gravid i 7 månaden..
    Går hos en sjukgymnast men denne vill att jag gör övningar bland annat som gör magen spetsig.. vilket jag läst att man skall undvika. Så det känns inte bra.
    Såg dina övningar du beskrev här men förstår inte riktigt. Är det knip i 10 sek, vila 10 sek och så gör man dessa knip även i benböjet? Går man ner då i benböjet, står stil och kniper 10 sek och sen upp å vila 10 sek?
    Bra blogg!