Det Där Med Tid…. // I Need More Time!

Min klänning kommer från Flynn Skye och ni hittar den här. Väskan är från Oasis (här) och sandalerna är gamla från Mango. (liknande här)  (annonslänkar)

For the English version, please go to the bottom of the post.

Jag har så himla mycket livslust just nu.

Det är klart att det oftast är kul att leva men efter det här senaste året så har jag verkligen insett hur kort tid vi faktiskt har här på jorden. Jag blir lite rädd av att redan vara 35 och fortfarande ha så mycket kvar som jag vill göra i livet.

Ställen jag vill besöka, människor jag vill träffa, konversationer jag vill ha, fler barn, spännande jobberfarenheter, kanske en till karriär, vem vet?

Förr kändes det som att jag hade oceaner av tid, men sedan jag fick Ace har jag verkligen insett att tiden inte går, den sprintar.

Det är snart ett år sedan min lilla själ kom till världen, hur hände det? Han har gått från att vara en 4 kg liten klump som inte kunde göra mer än att äta, sova, kissa, rapa och bajsa, till en 10 kg riktig person som kan säga ”Mamma”, ”Dadda”, ”bye”, ”spoon” och pekar på vad han vill ha samtidigt som att han står upp helt utan stöd. Snart springer han och frågar vad det blir till middag.

Det är få saker som ger en sån realitycheck av vår tidsuppfattning som att få barn.

På ett år har han åstadkommit så otroligt mycket. Vad har jag gjort på 35? Det ger verkligen eld i baken när man inser att tid inte går att få tillbaka, när den är slut så är den slut. Vi är aldrig så unga som vi är i dag och ändå uppskattar vi sällan det förrän långt senare.

Jag är så himla rädd för att ligga på min dödsbädd och ångra alla sakerna som jag inte gjorde. Mest är jag orolig för att missa varenda liten detalj av Aces barndom. Men samtidigt måste jag kunna släppa lite så att jag kan göra allt det andra.

”En vacker dag” är nu. Inget kommer att bli lättare för att vi väntar. Och vad väntar vi på egentligen? Att vi ska bli äldre att situationen ska se annorlunda ut? Eller ska vi bara skjuta på saker till den dagen vi fysiskt eller psykist inte kan göra det mer?

…och sen får jag beslutsångest. För det finns ju så otroligt många olika stigar att ta här i livet. Hur ska jag kunna välja? Möjligheterna är oändliga. Så då blir jag istället nästan paralyserad av att behöva ta så stora beslut.

Ungefär så här ser det ut i min hjärna just nu. Någon som känner igen sig?

For the English version, please click below. 

My dress is by Flynn Skye and you can find it here. My bag is by Oasis(here) and my sandals are old from Mango (but you can find similar ones here)  (adlinks)

I have such a spark for life at the moment.

I do find living pretty exciting most days, but this last year has really given me an understanding of how short the time is that we have on this earth. It scares me a bit that I’m 35 years old and I still haven’t done more than half of the things I want to do in life.

Places I want to see, people I want to meet, conversations I want to have, more children, work opportunities, maybe another career, who knows?

I used to feel like I had oceans of time, but since I had Ace, I have really realized that time doesn’t just go, it sprints.

It’s almost a year ago since my special little soul came to this earth, how can that be? He has gone from being a 4 kg little lump that could only eat, sleep, poo, wee and burp to a 10 kg actual person who says ”mamma”, ”dadda”, ”bye” and ”spoon”. He can point at what he wants and stands up all on his own without any support. Soon he will be running into the kitchen asking me whats for dinner.

Few things come with such a reality check when it comes to time as having children.

In one year Ace has achieved so much. What have I done in 35? It’s scary to think that you cannot buy time when it’s out, it’s out. We are never as young as we are today and still we seldom appreciate it until much later.

I’m terrified of having run out of time, look back and regret all the things I didn’t do. Most I’m worried that I will blink and miss Ace growing up. But I also know that I have to let go a little bit so I can do all those other things.

”someday” really is now. Nothing is going to get any easier with time. What are we actually waiting for, to get old and maybe even lose our ability to actually do those exact things?

… and then I get anxiety. Because how am I menat to choose? there are so many different paths to take in life. The opportunities are endless. I end up feeling almost paralyzed by all the options and having to make such big choices.

This is basically what’s going on in my brain at the moment, anyone who feels the same?

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

7 kommentarer

  1. Känner igen mig såååå väl!!! Härligt ändå att komma till den insikten av att livet inte pågår för evigt och att det är till för att levas… ❤️

  2. Fast nu låter du som Isabella Löwengrip, så många möjligheter men så lite tid. Jag är övertygad om att man inte behöver mer tid utan lära sig att vara mer selektiv vad man engagerar sig i, jag i alla fall eftersom jag går in helhjärtat i varje sak och känt så i efterhand med arbeten, killar, olika träningsformer inte har varit rätt för mig och slösat ”onödig” energi. Jag förstår att man måste gå igenom detta, nederlag för att komma fram till sitt nuläge, inse vad som är rätt för en, men jag har insett att mycket i livet är ”fel” för mig än rätt. Jag menar bara hellre få genomtänkta kvalitativa saker än kvantitet, många saker är bättre, varför sån stress, för jag är också övertygad om att ingen tackar dig för att du tar dig för diverse saker + alla saker är endå inget man kommer ihåg när man dör. Så du kommer med stor sannolikhet inte ångra det du inte gjorde, utan att du som mig, ångrar att du lade tid på fel saker och fel människor.

    1. Människor är olika. Det ena sättet är inte bättre än det andra. En person kan inte tala om för en annan vad den kommer att ångra..

      1. Martina

        Nej, menar bara att är man död så är man och kan inte ångra vad man gjorde eller inte gjorde.Alla organ, ”tänkeverksamheten” dör ju med en när man dör. Så varför stressa igenom livet, när man ändå inte kommer ihåg vad man gjorde eller sina nära och kära.

  3. Känner så mycket igen mig i din beskrivning! Fick första barnet 3 veckor efter du fick Ace och har följt er resa med stort intresse. Nu törstar jag också efter att komma igång med mitt ”vanliga” liv med jobb, träning, rutiner, – – samtidigt som jag är mamma till min son ❤️

    En sak som stressar mig just nu är att tiden går så snabbt och det finns så mycket jag vill hinna med och jag känner att mycket av det bör ske inom loppet av de närmsta åren (innan jag fyller 40). Vill gärna byta jobb, flytta till en större bostad och framförallt få fler barn. Liksom för er tog det tid för mig att bli gravid med min son, därför är jag osäker på om vi snart borde börja med ett syskonförsök. Men samtidigt njuter jag nu så mycket av att inte vara gravid eller i hormonbehandling och att bara kunna fokusera på och njuta av livet och vår guldklimp. Tack för en fantastisk blogg, älskar att följa med i dina uppdateringar! Kram

  4. Såååå mycket igenkänning!! Tycker även det är så himla svårt att hitta balansen mellan att pusha och förverkliga saker/drömmar och samtidigt njuta och stanna upp i nuet.. Jag har bockar av så många saker det senaste halvåret men nu undrar jag hur mycket jag faktiskt njöt av det i stunden, då siktet alltid var på nästa sak.. Tack för ett bra inlägg Tess, det är intressant att höra någon reflektera över dessa tankar som jag tror många av oss har. Kram

  5. Du är såå fin!
    Bara finare nu efter graviditeten.