När Bågen Är Spänd… // When The Bow Is Stretched….

Klänning – Bershka, magväska – Calvin Klein, hatt – Asos design (annonslänkar). Foto – Ida Zander

For the English version, please go to the bottom of the post.

Jag är en ganska positiv person i grunden och gråter väldigt sällan över spilld mjölk.

Jag tror att det kommer från modellandet. Om jag hade deppat ner mig varje gång jag inte vann en casting så hade jag varit lägre än Marianergraven. Det har gett mig en obotlig optimism, även när livet känns riktigt skit.

Jag har någon inre känsa av att ”all blir bra”. Ett karmatänk om att när det går sämre, så väntar en bättre tid direkt efter.

Jag brukar tänka på det som att livet är som en pil och båge, man måste dras bakåt före man kan skjutas iväg framåt med full fart. Alla har vi de där bakåttiderna då det bara känns som jobbig sak på jobbig sak och att allting bara blir värre och värre. Men då brukar jag istället bli lite förväntansfull, för det är ju faktiskt oftast då som bågen står på helspänn och redo att släppa.

Nu känner jag att jag är precis i den där spännande sekunden innan bågen släpper.

Jag har haft ett år som har gått ganska mycket upp och ner. Det har varit otroligt tufft att vara en ny Mamma, inte helt bekväm i min roll, med en kropp som har krånglat som tusan, många fler måsten än ”vanliga” mammor och jag har konstant känt mig efter.

Att inte få vara mammaledig, speciellt under de första 6 månaderna var om jag ska vara helt ärlig ett rent helvete. Man har så sjukt mycket att tänka på med första barnet att det inte finns rum att tänka på jobb. Nä, fy fan, att jobba och ha ett nyfött barn helt utan hjälp kommer jag ALDRIG göra igen, det höll på att ta kål på mig.

Jag är för mycket perfektionist för att kunna göra någonting halvdant och det har skavt i mig att inte kunnat göra mitt bästa på något håll. Jag satt 5 på morgonen och pumpade med ena handen och bloggade med andra. Sedan förlorade jag en del läsare eftersom att bloggen helt plötsligt började handla om nästan enbart barn och mammalivet. Jag hade helt enkelt ingenting annat att skriva om. Att gå ut och plåta och köra på som vanligt var ju bara att totalglömma, det kanske funkar för vissa, men jag såg rejält gravid ut fortfarande fram till Ace var 5 månader gammal, skönhet var bara att glömma och inspirationen stod på noll.

Jag tror att ni som har hängt med det här året märkte att jag tappade min positivitet och go i livet. Jag hade behövt bara få vara mamma och inte behöva jobba samtidigt, tiden och hjärnkapaciteten räckte inte till. Det var en riktigt mörk period precis innan jul och efter det släppte det och jag hittade lite rutiner och kunde hinna med, även om det var knappt.

Nu känns det verkligen heeelt annorlunda och jag är så glad och tacksam till mig själv över det hästjobbet jag har gjort det senaste året. Trots motgångar, kroppsproblem, förvirring till mammalivet, fel förväntningar, dålig statistik, människor som tog chansen att sparka när de märkte att jag var nere och mycket mer, så gav jag inte upp. Jag nötte på, jag fick min tid att räcka, jag gjorde mitt absolut bästa och nu står jag här, med en båge som är på väg att släppa.

Ace börjar på dagis 3 halvdagar i veckan i September, jag har fått ett par väldigt bra och roliga nyheter gällande bloggen (ni får veta vad senare i sommar), många nya glada läsare, kroppen mår så himla mycket bättre, jag funderar på att börja gå på lite castingar igen, jag känner mig som mig själv igen och framförallt känner jag mig inte efter längre. Däremot är jag väldigt inspirerad och motiverad i livet.

Så nu darrar linan av spänningen och innan livet släpper drar jag ett djupt andetag och reflekterar. Fan vad bra jag är, jag förtjänar verkligen det som komma skall.

For the English version, please click below. 

Dress – Bershka, bumbag – Calvin Klein, hat – Asos design (adlinks). Photo – Ida Zander

I’m a pretty positive person, who rarely ”cry over spilled milk”.

I think a bit of it has to do with modelling. If I would have been depressed every time I didn’t win a casting I would have been lower than the Mariana trench. It has given me a massively optimistic outlook on life, even when life is properly shit.

I have this inner feeling that everything always will be well in the end. Like there is a natural balance and karma, so if I have a bad time, a change for the better is just around the corner.

I like to imagine life as a bow and arrow. I have to be pulled back before I can be shot forward at full speed. All of us have those ”back” times when bad upon bad thing happen and it feels never-ending. That’s the time when I get a bit excited because then the bow is stretched to the max and ready to let go.

That’s exactly how I feel right now.

This last year has been riddled with loads of ups and downs. It has been incredibly hard for me to be a new mom, not completely comfortable in my new role, with a body that didn’t want to recover, illness, a lot more ”musts” than other new mothers and I have felt constantly like I need to catch up. Forever disappointed in myself.

To not get to be on maternity leave and only focus on my baby, family and my new role in life was a bloody nightmare. There is sooo much going on when you have your first baby that there is no time to feel pressured by work. To blog and have a newborn at the same time was horrendous. I will never do that again, it was all but healthy.

I’m too much of perfectionist to be able to do anything to less than 100% perfection. And it has tortured me not to be able to feel like I was doing a good job in any area of my life.

I sat at 5 in the morning pumping with one hand and blogging with the other, so then when I, of course, I lost a few readers (because my blog changed focus) I felt like I failed. I had nothing else to write about but baby and my experience. Some people can probably keep on blogging like nothing but looked fully pregnant up until 4 months after Ace was born, there was no way I could wear anything fun, beauty didn’t exist unless I wanted to write about my mum-bun and my travels were few and far between. My inspiration was on zero.

I think you who have followed me this last year noticed that I lost my optimism for a while before Christmas. I really needed just to get to be a mom and not have to work at the same time. Luckily already after new years and Capetown, it all started to feel a bit better. I found my routines, lowered my expectations on myself and decide just to survive until things got easier.

And here I am, feeling completely different. I’m so glad and proud of myself that I managed and worked through all of it. Even though I had body problems, was confused with my new role as a mom, had the wrong expectations, lost followers, got a few shitty comments, people who took the opportunity to kick as I was down and lots more, I didn’t give up. I kept my head down, balanced it all as well as I could, managed to get my time to stretch and did my absolute best.

And now I’m here, at the edge of the bowstring that it’s on its way to let go, so I can soar forwards through life again.

Ace will be going to daycare 3 half days a week from September, I have had some great news and exciting opportunities for the blog ( I will tell you all about it when everything is sorted) my body is finally recovering, lots of new readers have found their way here, I’m thinking about going to castings again, I’m feeling like myself and most of all I don’t feel like I’m constantly behind and catching up anymore.

I’m inspired and motivated.

So here I am, the bowstring is trembling in anticipation, I’m taking a deep breath and reflecting on my situation. I’m awesome and I really deserve what comes next!

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 kommentarer

  1. Michelle

    Heja dig!

  2. Jag hittade hit under din graviditet då jag också var gravid, så jag har verkligen uppskattat och uppskattar verkligen alla inlägg om bebislivet!

  3. Härligt att du är på väg på topp igen! 🙂

    Själv började jag jobba på den mest hatade myndigheten i Sverige, hade ångest, bytte jobb – och nu snart jobbyte igen till ett jobb jag känner sån härlig förväntan inför! Så jag håller med, ibland bra att köra fel och backa för att komma rätt. (ska även köpa nåt riktigt fint smycke till mig själv från mig själv för att jag tycker att jag är värd det nu)

  4. Brukar aldrig skriva kommentarer men ville säga att det var ett modigt och väldigt fint inlägg. Skönt att höra att man inte är själv att gå igenom jobbiga saker (vet ju att det är så men behöver bli påmind om det ibland, speciellt när man har det tufft) och fint att du ger hopp och glädje. Tack! Sköt om dig!

  5. Härligt! Så värd det<3

  6. Du är grym tjejen! Jag har inga egna barn men har inte tröttnat en endaste sekund på din blogg utan gillar den oavsett vad du skriver om. Kram till dig och skjut högt!

  7. Du är bäst!

  8. Har följt din blogg länge men brukar inte kommentera – vill bara säga att du är grym! Jag är inte själv i ”barnsvängen”, men tycker du har gjort ett fantastiskt jobb med bloggen även efter födseln. Du levererar alltid så fina bilder och välskrivna texter – oavsett vad det handlar om. Håller också med om känslan du beskriver. Under juni har min sambo gjort slut, vilket har tagit så sanslöst hårt. Har även fått andra mindre roliga familjebesked under samma månad. Längtar tills jag kommer upp till ytan lite mer och får känna de där spännande och förväntningsfulla sekundrårna innan bågen äntligen släpper igen! It’s going to be an amazing ride! Allt gott till dig och vad härligt att bågen äntligen är spänd! Kramar!

  9. Coola bilder och grymt inlägg!

  10. Heja heja dig! 💪

  11. Elisabeth

    Jag tycker din blogg är bättre än någonsin sedan du fick Ace😘 och jag har följt dig mååånga år! Heja dig och fortsätt kämpa på och njut av att den där jobbiga/omtumlande perioden är passé

  12. ❤️

  13. Riktigt, riktigt bra inlägg. Varit en trogen bloggläsare de senaste fem åren och du har verkligen behållt det personliga i bloggen och inte gått över till enbart reklam och outfits – även om outfit-inläggen är mycket uppskattade 😉 Men det är kul att läsa och man får verkligen följa dig i livet. All cred till dig.

  14. Stor kram till dig från en läsare som har följt dig före och under graviditet, under din första tid som mamma och fortsatt. Tycker att du har haft en av de mest inspirerande bloggarna hela tiden. Hoppas verkligen att det kommer mycket bra för dig, Tess!

  15. Vad härligt det var att läsa ditt fina och öppna inlägg!

  16. Det är inte alltid lätt att vara förälder men du är grym! Heja dig!