Jag Kommer Aldrig att Gilla Dig… // I Will Never Like You…

For the English version, please go to the bottom of the post.

…bara för att jag ”ska”. Ännu viktigare är att jag aldrig kommer att ogilla dig för att jag ”ska”.

Varför finns det människor där ute som alla gillar och alla ska gilla, när det finns andra som människor älskar att ogilla och man därför ska ogilla?

Om det är en sak som irriterar mig så är det när det finns förväntingar på oss som inte är grundade i mer än för att man ”ska”. Varför det? Varför ska jag automatiskt gilla den personen, men inte den? Vad är det för hemskt som person nummer två har gjort för att förtjäna att vara någon som man dömmer ut utan att ens ha träffat dem?

Visst är du dömd pedofil, våltäktsman eller barnamördare, då kommer jag att ta mig friheten att ogilla dig. Då är det i alla fall baserat på en riktigt bra anledning. Men om det bara handlar om rykten eller att någon är ”konstig”, ”töntig”, ”annorlunda” eller ibland bara ”tyst”. Så skjuter man sig bara i foten om man lyssnar på vad andra säger.

Oftast är det just de ”annorlunda” och inte som du, som faktiskt kan ge dig någonting i livet. De som kommer med en annan synvinkel, ser saker på ett annat sätt eller bara är galet intressanta.

Vem vill leva i en värld där alla är som du? Hur kan en konversation någonsin vara intressant om allt du får tillbaka är spegling av dina egna tankar och idéer? Hur får du en annan vinkel i livet, hur gör du något som du inte har gjort förut? Hur blir du inspirerad?

Nu pratar jag helt allmänt i livet, men som ett exempel så känns social media ibland som att vara tillbaka på högstadiet med klickar och klubbar. Det stängs dörrar för vissa och öppnas för andra. Mycket baserat på hur ”cool” du är. Jag skulle gå så långt som att säga att bloggvärlden är bra mycket värre än modellvärlden när det kommer till vi och ni. Inte bara vissa bloggare själva, utan även runtomkring. Personen bakom verkar betyda mindre än följare och likes, vilket känns otroligt sorgligt.

Det är givetvis inte bara i bloggar och social media utan allmänt, varför är vissa artister ”creddiga” och inte andra, oavsett talang och slutprodukt? Vem är det som bestämmer att någon på något sätt är värd mer? Vad är valutan räknad i?

Jag lovar härmed mig själv att göra mitt bästa för aldrig döma någon igen baserat på ”vad jag har hört”, hur den personen ”verkar vara” eller vad media eller kollegor och vänner säger. Jag tänker bestämma vad jag tycker om någon helt själv när jag träffar dem. Fram till dess kommer jag inte att anta någonting alls, för jag vet ju faktiskt inte. Och jag lovar att jag kommer att hitta diamanterna som de andra missar i de ”intressanta”, de” töntiga”, de ”annorlunda” och de” tysta”.

Ni andra som väljer att vara dömande, to bad for you, your loss. 

For the English version, please click below. 

…just because I’m meant to. More importantly, I will never dislike you because I know I’m meant to. 

How come there are people out there that everyone like and you then should automatically like when other people are disliked and then you are meant to just automatically dislike them?

If there is one thing that annoys me in life, it’s having expectations put on me without any logical explanation, only that I ”should”. Why? Why should I automatically like that person but not this one? What did person number 2 actually do for me to not even give him or her a chance to get to know them and just dismiss them straight away?

Fine, if you are a convicted pedophile, rapist och baby killer, I will dislike you no matter what. But then it’s actually based on something real. It’s when we are talking rumors or when someone is known to be ”strange”, ”geeky”, ”different”, ”not cool”, or just ”quiet”, I find that you only shoot yourself in the foot by listening to what other people are saying.

To be honest some of the best people I know are ”different”. It’s how you get a different view and perspective of the world. It makes life interesting and challenges your beliefs.

Who wants to live in a world where everyone is just like you? How can a conversation ever be interesting if all you get back is a projection of your own thoughts and opinions? How do you ever get another angle in a problem or do something you haven’t done before. How do you get inspired?

I’m talking about life in general, but take social media as an example. It’s a bit like being back in high school with clubs and cliques. Doors seem to open for some and not for others and it’s not always based on that person’s actual work, but how ”cool” they are. I would go as far as to say that the blog world is a lot worse than the modeling world when it comes to us and you. Not just bloggers themselves, but also the people who work around and with them.

Now, this is just an example, the same goes for artists. Why are some of them ”in” and some ”out”, no matter talent and end product? Who decides, what is the currency they are valued by?

No, I’m promising myself that from now on I will never again judge anyone based on ”what I have heard”, how the other person ”seem” or what media or colleagues have said about them. I will make my own mind up when I meet them and until then I will have no opinion but a positive one, if they prove me wrong, fine, but until then I’m not going to judge. And I promise you I will find proper diamonds that other people miss in these ”different”, ”geeky” and ”strange” people.

You other who still choose to judge, to bad for you, your loss.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 kommentarer

  1. ladychanat

    Hello Tess,

    I totally agree with what you said and the fact that you wrote an article about that proves that how a good person with a good heart you are
    Nowadays, we are judged on how we look, how we talk… The world is becoming very superficial.
    I also tend to ”give a chance” to people that others would call ‘geek’, ‘nerd’, or ‘strange’ & so on and try no to judge them based on how they speak or behave.
    I mean, I am a human being like everyone else, why should I feel superior to them ? I will make up my mind once i talk to them,
    I believe in karma : treat others the way you would want to be treated.

  2. Sjukt bra poänger!
    Jag vill också lyfta fram detta med utseende. Jag ser inte bra ut, så är det bara. Men jag har humor, jag är beläst, utbildad, berest och har tankar om många intressanta saker.
    Men folk ser ofta rakt igenom mig.
    Eftersom jag vuxit upp med en snygg kompis är det här mycket tydligt för mig. Alla väljer henne, de tilltalar henne och tar ögonkontakt med henne. Ett samtal jag och påbörjat kan avslutas då hon kommer eftersom min samtalspartner hellre vill tala med henne. Hon är dock snäll men annars är hon ganska ”platt” i sin personlighet och de flesta skulle liksom ha mer ut av att tala med mig.
    Jag klarar inte av att ta plats heller utan jag känner hur jag krymper och smälter in i tapeten när detta händer. Ofta känner jag mig värdelös. Så våga prata och se också den människa som inte lyser av skönhet.

    1. Känner igen mig i det, Frido!
      Sen överlag tycker jag att jag själv har blivit bättre på att dömma andra när man blivit äldre. Alla är samma tills dess att de öppnat munnen och pratat, typ.

  3. Väl rutet! Jag har sedan länge bestämt mig för att tro gott om alla människor tills motsatsen är bevisad och då är det givetvis också okej att ha en dålig dag eller inte vara på topp när man träffas första gången. Vill vi ha ett medmänskligt samhälle är det bäst att börja vara det själv också så gott man kan 🙂