Ett Tufft Halvår // A Rough 6 Months

For the English version, please go to the bottom of the post.

Jag har en sån där dag då jag känner mig sjukt effektiv och peppig!

Det har som ni vet varit en sån omtumlande höst och vinter för mig och nu äntligen kommer våren och allting känns så himla mycket bättre. Mina vänner med barn har hela tiden sagt att 6 månader är en stor milstolpe och helt plötsligt kan man göra saker igen. De har så rätt!

Jag måste erkänna att jag var sjukt naiv när jag trodde att jag skulle kunna komma ur min ”mammaledighet” redan i December… Det fanns noll chans kan jag meddela. Allt mitt fokus behövde ligga på Ace och de stunderna jag hade ensam gick till återhämtning. Att tro att jag skulle kunna gå tillbaka till modellandet och att uppdatera bloggen 10-12ggr i veckan redan i Januari är nu i efterhand otroligt naivt. Men nu vet jag till vi får nummer 2, de första 6 månadern är allt som stavas jobb eller liv i princip obefintligt, om man inte har en nanny eller familj som kan hjälpa till såklart.

Jag är faktiskt väldigt stolt över att jag höll ihop allting så pass bra som jag gjorde trots allt. Givetvis hade det varit underbart att ha hjälp och kunna fokusera lite mer på annat och visst har jag suttit och gråtit av trötthet på köksgolvet mitt i natten med en skrikande bebis i famnen ett antal gånger. Men oavsett hur hårt det kändes då så klarade jag det och när jag tänker tillbaka på det så ger det ger mig en stark känsla av power.

Jag hade ingen som kunde hålla min bebis medan jag duschade, gick på toa eller vilade, jag var tvungen att bära och röra på mig direkt trots att jag precis hade genomgått en stor bukoperation, alla mina nära vänner fick barn samtidigt, så det var liksom ingen över som kunde komma förbi. Garth fick 2 veckor pappaledigt och sen var jag helt ensam och jag tror inte man inser förrän man själv står där i nerspydd morgonrock, inte har duschat på 2 dagar, med risigt hår, kissnödig och med kurrande mage hur j*vla tufft det faktiskt är.

MEN bebisar blir äldre, man hittar rutiner, varje dag vinner man några minuter att göra någonting annat än att mata, vyssja, byta och hålla. Det börjar med att kunna slänga in en tvätt (bebis har inga rena kläder), nästa dag kanske det är att äta lunch (för att kunna producera mjölk), tredje dagen hinner man tvätta, vika och lägga undan, fram till att alla de essentiella sysslorna är avklarade och man kan börja fokusera på sig själv och/eller jobb.

I dag hinner jag med så otroligt mycket mer på en dag än för bara en månad sedan. Ace kan sitta själv och leka i 15 minuter medan jag städar köket, slänger in en tvätt och lägger upp en instagram bild. Han kan sitta i sin lilla stol vid bordet när jag äter mat och ligger gärna på en filt på golvet och försöker nå Olive medan jag duschar (och tvättar håret- det ni!). Jag kan till och med gå på toa själv nu, med öppen dörr visserligen, men det är en sjukt stor vinst!

Sen har jag äntlig även börjat få hjälp.

Jag har en person som kommer in 4 timmar i veckan och bara leker med Ace så att jag som nu kan blogga och svara på emails en stund. Ace älskar att han får någons fulla uppmärksamhet så länge och jag får saker gjort. Det är en win-win.

Så nu äntligen är jag redo att hitta tillbaka till ett nytt normalt liv. Jag ska åka och möta agenturen nästa vecka och jag tänker även att uppdateringen på bloggen ska få prio. Jag satsar på 8-10 inlägg i veckan som mål innan sommaren.

Sen ska Garth vara själv med Ace för första gången i mer än några timmar. Jag ska till Sverige och gå på ett par möten om två veckor och åker torsdag kväll till lördag dag. Så Garth och Ace får två nätter och nästan två hela dagar helt själva. Det ska bli skönt att få åka ensam och få vara Tess en stund och lämna mamma-hatten hemma. Två nätters sömn är ju inte helt fel det heller…

Nu känner jag verkligen att jag är på god väg att ha allting jag vill ha i mitt liv. En fantastisk man, världen finaste lilla skrutt, den snällaste hunden, underbara vänner och roliga och inspirerande jobb. 

Sjuk pepp på det! Någon annan med en tuff vinter bakom sig?

Inlägg inom samma ämne hittar du här;

Min Förlossning
Sanningen Om Att Få Barn
Ace 6 Månader

For the English version, please click below.

Today I’m feeling really excited and productive for the first time in a really long time.

As you know, I have had quite a tough 6 months, but then spring arrived and everything is looking up! My friends who have older children kept telling me that 6 months is a big milestone, and I can now see what they mean. All of a sudden I can DO things again!

I have to admit I was terribly naive thinking I would come out from my ”maternity leave” already in December… no chance! Ace was still tiny and he needed my full attention and when I had a moment to spare I had to try to recover and process everything. To believe I would be back modelling and blogging like normal by January was really silly. But now I know for baby no2 that the first 6 months are a write-off unless you have a nanny or family to help out of course.

I have to say that I’m proud of myself for keeping it all together as well as I did. Of course, I would have really needed some help many times and I have sat crying on the kitchen floor with a screaming baby in my arms quite a few times. But no matter how hard it was, I made it and now when I look back at this time it fills med with a strong sense of empowerment

I didnt have anyone to hold my baby whilst I showered, used the toilet or rested, I had to get up and move around, carry and be a mom even thoug I was recovering from a major abdominal surgery. Literally, all my friends had babies at the same time as me, so I couldn’t ask them to stop by either. Garth had 2 weeks off and then I was completely on my own. I don’t think you realise how bloody tough it is having a newborn until you stand there in a robe covered in puke, haven’t showered in 2 days, with oily hair, desperate for a wee with an empty stomach.

BUT babies get older really quickly and you find somewhat of a routine. Every day you win a minute or two to do something else than rocking, feeding, changing and carrying the baby. At first, it might be enough to throw a wash in (baby has no clean clothes), the next time maybe it’s a somewhat warm-ish lunch and then all of a sudden you have time to do a wash, fold it and put it away. When all the essential chores are sorted, then you have time for yourself and work.

Today I can get a lot of stuff done in a very short amount of time. A lot more than I could a month ago. Mainly because Ace now can sit on his own and play for a good 15 minutes and during that time I can clean the kitchen, throw a wash in the machine and put a photo up on Instagram. He sits in his little chair at the table when I eat and there is no problem putting him on a blanket in the bathroom whilst I shower, especially if Olive is running around entertaining him. I can wash my hair and believe it or not, sometimes even go to the loo on my own. That’s big!

And I finally have some help.

I now have someone who comes here and plays with Ace 4 hours a week, so I can put some time into the blog and answer a few emails. Ace loves getting all the attention and I get stuff done. Win-win!

So finally I’m ready to find a new normal in my life. I’m going to see the agency next week and I’m also going to start updating the blog a bit more often. I want to do 8-10 posts/week before summer.

Another biggie is that Garth is going to be on his own with Ace for the first time properly. I’m going to Sweden for some meetings in two weeks time and I leave on Thursday day evening and come back Saturday day. So Garth and Ace will be on their own for two nights and almost two full days. I’m really looking forward to going away and get to leave my ”mum-hat” at home for the first time. And two nights of proper sleep…it’s the dream!

I feel really lucky right now, I’m so close to having everything I could ever wish for in life. An amazing husband, the most precious little bubba, a beautiful home,  the worlds cutest dog, wonderful friends and fun and inspiring work.

I’m so excited for what the future will bring! Anyone else who had a rough winter?

Find posts on the same subject here;

My Birthstory
The Truth From A New Mother
Ace 6 Months

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

24 kommentarer

  1. Nana@hotmail.com

    Ej laddad/ledande fråga utan ren nyfikenhet- hur kommer det sig att Garth inte varit ensam med Ace mer än några timmar ännu? Du näste vara sååå trött. Kämpa på men du behöver inte prestera, med bebisar får man lägga det mesta annat på hyllan länge, och det måste vara ok. Styrka till dig!

    1. Tack snälla! Han jobbar på vardagrna, reser mycket med jobbet och på helgerna umgås vi mest som familj. Det längsta de har varit utan mig är 4 timmar när jag var på sjukhuset i vecka 6, så det kommer att bli en ny grej för honom att vara själv med Ace över natten. Men det kommer han att klara galant!

  2. Hm… blir lite förvirrad. Först skrev du att de första 3 månaderna va jobbigast. Nu är det 6 månader. Jag ska själv ha vårt första barn om 1 mån o blir typ lätt skrämd av att läsa detta. Hade du ingen sitter (babybjörn el domo?) som Ace kunde sitta i så att du kunde bära med honom in till toaletten för bestyr el dusch etc? Det planerar jag iaf. Är det verkligen så totalt omöjligt o början? Mina päron fick 4 barn, mamma va långt ifrån hemma 1 år med varje med tanke på att d va 70- och 80-tal…. hur gjorde folk förr om d e så himla svårt nu? Borde d inte vara lättare med all uppkoppling till omvärlden? Jag förväntar mig verkligen ingen babybubbla, men samtidigt vill jag kunna känna mig förväntansfull o att d ska bli roligt. När man läser detta inlägg känns d verkligen som att man har ett fängelse att vänta. Jag har varken familj el släkt i närhet (bor utomlands så dessutom inte heller några vänner som får barn samtidigt) så jag kommer att vara ensam. Dock har vi också hund så jag vet att jag kommer behöva bege mig ut på egen hand efter 2 v när mannen går tillbaka till jobb. Själv tänkte jag va mammaledig i 6 mån innan jag byter m min man då jag har ett väldigt krävande jobb som väntar på mig. Du o mannen har aldrig funderat på att dela upp det mer? I landet där vi bor får inte mannen ta ut så mkt som vi planerar, men vi har sparat i ett halvår för att göra det möjligt ändå, o kommer under de månaderna att leva på en lön (dvs min), det lilla man får från staten, samt besparingar. Alla gör olika men jag tycker ibland att folk får d att låta så omöjligt, när valet faktiskt aldrig hade kunnat vara mer fritt.

    1. Hej! Jag förstår att det låter deprimerande att läsa om att det är tufft ”på andra sidan”. För att vara ärlig så är de första 6 veckorna riktigt tuffa och efter det blir det bara bättre. Vid 3 månader kände jag att jag var helt ok och nu vid 6 månader känns det riktigt bra. Det går i stadier och den jobbigaste biten kommer först. Det är super bra att ni kan dela mer på er ledighet. Garths jobb varken tillåter eller skulle vara ok med att han tog ledigt. Här har man verkligen bara 2 veckor som man. Det är förfärligt dåligt.
      Du kommer att hitta dina sätt att kunna duscha osv, Ace kunde efter ett par veckor sitta i babysittern om jag tog en snabb dusch, men det gick inte i början.

    2. Jag tycker att det är fantastiskt att Tess är så öppen och ärlig om hennes situation men ALLA barn är olika 🙂 Min son är fyra månader och han har varit en dröm hittills. Han är ett matvrak som fortfarande ska äta fyra gånger per natt (men äter och somnar om på direkten) men i övrigt bara en glad liten kille som sitter och roar sig själv i babysittern så att jag hinner med vardagssysslorna m.m. Och hos oss finns det alltid tid för att duscha (i lugn och ro) då min sambo även kan ta hand om vår son (pikar inte Garth!). Det jag vill komma fram till är att det inte behöver vara särskilt jobbigt heller för den delen utan kan vara fantastiskt från första stund. Kram på er alla!

    3. Det kommer att gå bra! Jag var också orolig innan jag fick min lilla tjej (4 månader idag) alla sa att det var så svårt och jobbigt. Jag har en vännina som inte lämnade lägenheten de första två veckorna. Det handlar om att hitta dina och din bebis rutiner och vad som funkar för er. Min tjej har alltid älskar att ligga naken och sprattla, så när jag skulle duscha i början lade jag ut en stor handduk på golvet där hon kunde göra det medan jag gick på toa, duscha och sminka mig. Helatiden under uppsyn och med vår hund utanför såklart. Hon var hur nöjd som helst. Efter det brukar jag amma henne tills hon somnar och då fick jag 1-2h ledigt då jag kunde jobba. De sover väldigt mycket i början och min dotter har alltid älskat bilstolen och hänga i babybjörn. Det är absolut ingen dans på rosor. Självklart är jag också väldigt trött i perioder och vissa får barn som skriker mer och sover mindre än andra, men det gäller att försöka vara lösningsorienterd och försök att skapa rutiner både för dig och din bebis redan från dag ett. Var lyhörd på vad som funkar och kör vidare på det.

      Du kommer att lösa det galant! Alla är vi olika och hanterar föräldraskapet på olika sätt. Lycka till! Du har en fantastisk tid framför dig

      1. Tack snälla för pepp! Jag e helt inställd på att d ska bli asjobbigt, förväntar mig kolik-bebbe o typ en h sömn om natten i ett år framöver men vill oxå kunna glädjas lite… min o mannens målsättning inför kommande år är att överleva o att hålla bebben vid liv! Så tänker jag att allt annat är en bonus! Man blir dock bara ngt skrämd när man hör om hur himla jobbigt d är. Sen är den där rosa bubblan som vissa pratar om inte heller realistisk så jag e samtidigt tacksam för att ngn vågar skriva om att d är jobbigt (en eloge till Tess för det!). Men i allt det jobbiga får man oxå påminna sig om vilken gåva det ens är att kunna få barn. Vi var gravida för ett år sedan men bebisen hjärta slutade slå runt v 10 o det var d värsta jag någonsin gått igenom. Nu är vi här igen, o har kommit så mkt längre denna gång med en månad kvar, o allt jag hoppas på o drömmer om så innerligt är en hälsosam bebis o att allt går bra under förlossningen.

      2. Annica

        @Jonna: det är oftast först i efterhand som man kan se hur jobbigt det varit. T ex först efter tre månader, sedan efter sex månader osv. Jag tyckte att de månaderna var fantastiska och känner fortfarande så. Men kombinerat så har de senaste sju åren varit tunga pga av andra kombinerade skäl.

        Ingen poäng att bli skrämd av andras berättelser. Det är bra att mammor vågar skriva att de haft det jobbigt istället för att gravida mammor ska få en orealistisk bild av verkligenheten. Varje persons upplevelse är dessutom så otroligt individuel. Det beror på bebisen, på din personlighet, på support runt omkring dig samt en hel hög med andra faktorer som spelar in.

        Det låter som att du är hyfsat realistisk i din andra kommentar men samtidigt låter det som att du kommer att kräva mycket av dig själv i din första. Oavsett så kommer det att lösa sig. Även när det är som allra jobbigast. Men glöm inte att ta hand om dig själv.

      3. Många bra o kloka kommentarer! Som många skriver är det lite av ett lotteri. jag tänker väl mer: hoppas på d bästa men förvänta dig d värsta! Men oavsett vilket så är jag mest glad för att jag kommit till v 36 och bebisen i magen mår bra. Allt det andra får man lösa dag för dag. Kanske man ändrar sig totalt, hoppar av sitt jobb (som man lovat att man ska komma tillbaka till snabbt) eller ber om ytterligare 1 år ledigt? Svårt att säga. Tror det är bäst att gå in i det hela med öppenhet men också att inse att man är 2 om det hela (om man nu har lyxen att vara det).

    4. Det är så olika för alla. Vår son som nu är snart 3 månader är en dröm. Visst ibland gråter han hysteriskt utan en förklarlig anledning men annars ganska nöjd. Han kunde sitta själv i baby sittern redan från början och jag har haft all tid i världen att fixa mig själv, laga lunch och alla andra vardagliga sysslor. Han sover mycket och kan exvis riva av tre-fyra timmar mitt på dagen samt att han sover hela nätter sen vecka 8. Ja, vi har haft extremt mycket tur och vi har inte ”gjort” något för att få en sån här bebis, det är ett lotteri! Vill med detta bara beskriva hur olika det kan vara och att man behöver rusta sig lite innan för man vet verkligen inte (frysen är fortfarande fylld med lunchlådor jag gjorde där i vecka 39). Lycka till alla ni gravida!

    5. Ta inte ut något i förskott! Jag fick barn i början på oktober. Trots att det var en kolikbebis som gallskrek VARJE dag mellan 16-23 de första 14 veckorna så hade jag nästan inga av de problemen Tess skriver om. Precis som du tänker hade jag bebis i baby sitter i de 2-3 minuterna det tar att ta en snabb dusch, gick på toaletten med bebis på filt på golvet bredvid osv. Min man arbetade precis som majoriteten av partnersen direkt efter de första två veckorna, och ingen var där och avlastade. Jag började (helt frivilligt) arbeta när bebis var 8 veckor, ca 10 timmar i veckan. Kan arbeta hemifrån, ibland var jag på kontoret med lillan med. Kunde gå ut och göra saker mellan 9-15.30 och var hemma lagom tills skrikfesten började vid 16 hehe, och mannen kunde ta över så gott han kunde när han kom hem från arbetet. Jag förstår ärligt talat inte många offentliga mammor som skriver ”herregud idag lyckades jag ta på mig smink, vilken bedrift”. Det tar typ ingen tid alls, om man nu väljer att prioritera det. Har man haft en tuff graviditet/förlossning kan det ju självfallet påverka energin man har, men som sagt, ta inte ut något i förskott. Alla bebisar är olika, och bevisligen alla mammor och deras inställning/hantering av omställningen också. Det blir vad man gör det till ☺️

  3. Jaaa jag har också haft det sjukt tufft! Hade ingen aning om hur jobbigt det är att lyssna på skrik hela dagarna! Tycker det pratas lite om vilka känslor av hopplöshet som väcks! Har knappt vågat mig ut pga detta. Alla bebisar skriker mer eller mindre och alla föräldrar klarar skrik olika bra. Jag har stundtals känt att jag inte står ut en endaste sekund till, lyckligtvis gör man ju det ändå… Men jag undrar också en sak, det känns som att de som har bäst jobb och tjänar mest är de som är hemma minst med sina barn. Rent ekonomiskt borde det ju inte vara några problem? I Sverige har man ju båda föräldrarna rätt att vara hemma 1.5 år med sitt barn utan att ens ta ut föräldrapenning. Jag vet inte hur det är i England? Kan arbetsgivaren bara neka rakt av om man vill vara hemma mer? Förstår att det inte bara handlar om ekonomi utan jobbets karaktär men ändå, den första tiden är ju SÅ tuff och viktig.

  4. Elisabeth

    Så sant allt du skriver! Just det där med att gråta mitt i natten med skrikande bebis i famnen, been there done that! Men jag är också ute på ”andra sidan” nu med lilla tjejen som snart är 18 månader och man känner sig sjukt stolt, glad och tacksam att man klarat det. Och nu är det RIKTIGT roligt med barn 😀

  5. Jag fick tvillingpojkar 3 dagar innan du fick Ace så det är verkligen kul att följa hur ni har det eftersom de är lika gamla! 🙂 Håller helt med om att de 3 första månaderna gick långsamt och de 3 senaste har gått såå snabbt! Det är tufft att vara mammaledig samtidigt som det är en lyx. Hoppet om att få sova mer än 3 timmar i streck har jag gett upp nu, tyckte alla sa att sömnen skulle bli bättre efter 4 månader men här har det bara blivit sämre haha! Jag försöker istället hitta energi på andra sätt, typ gå till gymmet när man får ha med barnvagn, äta lunch ute, hitta på saker som jag tycker om. Mitt nyårslöfte var att försöka ha med bebisarna på så mycket som möjligt av vad jag vill göra, inte begränsa mig pga dom utan ha kul tillsammans med dom! Tror såå många mammor blir lite ”bittra” av att de känner att de måste anpassa hela sitt liv, det mår varken mamma eller bebis bra av tror jag 🙂

  6. Hej Tess! Vill bara skicka lite pepp till dig, jag tycker du verkar vara en supermamma och samtidigt är du positivt och fortsätter lägga upp inspirerande inlägg här. Hoppas att de kommande 6 månaderna blir lite mer avslappnade och ännu mer fantastiska än de föregående! Kram

  7. Ville bara skicka lite pepp till dig Tess! Jag har två barn, 2 och 3 år och tro mig. Vissa stunder har jag tänkt att jag inte kommer överleva. MEN det gör man ju. Varje dag går solen upp på nytt. Och det är verkligen sant, för varje månad så blir det lite lättare med bebis och vardag. Jag tycker att du har klarat det galant och med tanke på att du inte haft familj i närheten som kan hjälpa till så har du verkligen kämpat! Ett tips: Försök se om Garths föräldrar kan komma till er en dag/kväll och så kan du och Garth ha en heldag tsm och bara vara. När man får sakna sitt barn några timmar/ett dygn så får man så otroligt mkt energi för en tid framåt. Kram!

  8. Mina barn är 5 och 6 och jag pluggade på heltid samtidigt som jag fick mina barn. Födde barn och skrev tenta två dagar senare osv. Min man hade ledigt i 1 vecka och sen var jag helt ensam med bebisen. Vi bodde också i utlandet. Då sa alla att jag var så stark och duktig som kämpade på. Åh vad jag önskar nu i efterhand att någon hade bett mig dra ner på tempot och tagit det lugnt istället. Att någon hade slutat pumpa ut ”duktig flicka-snacket”. Det tog så mycket kraft och energi att jag fortfarande kämpar med det.
    När barnen var små sa många: Små barn små problem. Stora barn stora problem. Då trodde jag att folk var galna. Nu börjar jag förstå vad de menar 😂
    Glad påsk på dig! Har följt din blogg sedan innan du träffade Garth och det är så kul att följa din resa!

    1. Hade en väldigt liknande situation angående barn (7 och 4) och plugg, addera att min man arbetade borta och bara kom hem var fjärde vecka och var hemma i sju dagar. Ingen familj i närheten.

      Folk sa hela tiden hur duktig jag var, och fortfarande säger de det. För ett år sedan började det brista ordentligt för mig. Jag lyckades på något vis plocka upp mig själv och fortsätta men min relation till min man är påverkad. Jag kände att han borde förstått att det här går inte (eftersom han var den enda jag rakt ut sa till att detta går inte längre).

      Duktig flicka syndromet är verkligen inte bra när man kör på tills det inte finns någon energi kvar. Folk verkar tro att man bara kan fortsätta och fortsätta pga att man verkar ”klara av allting” så bra. Allting ser bra ut utåt sett. Jag har lärt mig att man absolut inte bara ska köra på och kämpa på som en tok. Jag ville inte göra någon besviken. Så fruktansvärt idiotisk.

      Vi behöver ALLA göra något åt duktig flicka syndromet. Det kan gå på tok för långt. Om någon verkar göra för mycket så gör de förmodligen det. Istället för att säga hur duktiga de är så borde vi fråga om de egentligen orkar (inte hur de orkar, det inbjuder inte till att erkänna att nej jag orkar inte). Och påminna dem om att det är OK att inte orka. Det är OK att ta ett steg tillbaka.
      Livet är långt nog för att inte göra allt NU, men alldeles för kort för att stressa och må dåligt.

      Ang små barn, små problem är sant förstås men fy vad jobbigt det är när man är så trött att man villa krypa ihop i ett hörn. Så är det inte ett litet problem. Egentligen så är det mest att problemen ser annorlunda ut. Små barn små problem låter så arrogant, fastän det inte alls är menar så.

  9. Åh men tack för att du delar med dig. Känner så väl igen allt du skriver här. Massa styrke kramar till dig power Tess

  10. Jupp. Även utan kids har den här vintern varit tuff. Hoppas att våren för med sig mildare tider för oss alla 🙂

  11. Skönt att du säger att 6 mån är en vändpunkt. Jag är ju i liknande sits o 1.5 typ efter dig

  12. Bra kämpat! Barn är så olika. Jag är föräldraledig med en tremånaders och en tvååring. Tvååringen har inte börjat förskolan än så jag är hemma med båda. Första barnet var en stor omställning och hen var för det mesta missnöjd som liten. Bebis däremot har sovit hela nätter från hen var 1 vecka gammal och är hur nöjd som helst med livet. Från start har jag kunnat duscha, äta och sova bra vilket varit fantastiskt! Längtar redan efter en trea! Haha När ni eventuellt får ett syskon så är du redan mamma och kan så mycket mer och det kommer gå galant!

  13. Vi fick tvillingpojkar och det var så himla tufft. Grät också flera gånger och kände att jag inte skulle klara det men det gjorde jag. Som du skrev så blev det bättre efter ett halvår. Vi tjejer klarar så mycket 🙂

  14. Heja dig! Vill bara säga att det behöver inte vara lika jobbigt för alla (om nån gravid läser o blir skrämd 🙂 ) jag hade turen att ha en fantastisk bebistid, skulle snarare säga att det (för min del) vart betydligt jobbigare i 3-4 åldern, men alla är olika, både barn o vuxna:)