Early Contractions And A Greek Hospital Visit

For the English version, please go to the bottom of this post.

Nu är vi tillbaka i london igen, och jag har precis vaknat och ätit lite frukost. Vårt plan skulle åka vid 11 på kvällen, men var såklart 2 timmar försenat så vi landade först vid 3.30 i natt.

Jag var så trött och snurrig att en kvinna i rullstol övertalade mig att hoppa på hennes special assistans vagn för att slippa trava genom flygplatsen. I vanliga fall hade jag sagt totalnej, men jag somnade så fort jag satte mig ner i den lilla bilen och vaknade först vid passkontrollen. Det känns ändå smått pinsamt, jag som annars är powerwoman typen som alltid ska göra allting själv och orka mest av alla.

En anledning var dock att vi hade en smått dramatiskt lördagsnatt. Jag har nänligen haft braxton hicks, eller tidiga sammadragningar sedan vecka 18, det är inte jätteovanligt, så förutom att det har varit obekvämt så har det kännts helt ok. Jag har kanske haft 5-10 per dag max. För er som inte vet vad det betyder så blir livmodern har totalt stenård i 10-30 sekunder och även om det inte gör ont så är det väldigt obehagligt. Det är ungefär som övningssammandragningar innan det väl är showtime, vissa får dem och andra får dem inte alls. Regeln är att man ska ha mindre än 4-6 i timman innan man bör bli orolig.

I lördags kväll när jag gick och la mig började de komma mycket tätare och varenda gång jag rörde mig i sängen så kom en till. Jag bestämde mig för att jag antagligen bara var trött och försökte sova igenom det. Dock vid 5 på morgonon så klockade vi  6-8 stycken i timman och jag kunde inte sova igenom dem längre, jag fick även en molande värk i ryggen och kände som att jag behövde gå på damernas stup i kvarten utan att någonting hände.

Så vi ringde mitt sjukhus här i London på deras 24 timmar hotline som direkt rekommenderade att vi skulle åka in till sjukhuset, bara för att vara på den säkra sidan. Braxton hicks och tidig födsel har samma symptom, så det var värt att kolla att det inte var någonting allvarligt.

Vi tog kontakt med hotellet som kallade in sin läkare. För att vara helt ärlig så gjorde han inte mycket mer än att ta mitt blodtryck och sedan fick vi fylla i massor med försäkringspapper. Som tur är måste jag ha reseförsäkring med modelljobbet så det var inga problem. Efter ett par samtal till försäkringsbolaget så ringde läkaren en ambulans. Inte för att det var super akut utan för att jag skulle få bli sedd direkt. Han skrev även ner alla mina symptom på grekiska i fall att läkarna inte förstod engelska. Vilket i sutändan var guld värt.

Så jag fick åka ambulans för första gången i mitt liv.

Jag vägrade att ligga på brisen (någon måtta får det vara på daltandet) så jag och Garth satt på stolarna där inne bland all utrustning istället. Det kändes ganska fånigt att ta en ambulans när vi lika gärna kunde ta en taxi, men hotell läkaren insisterade.

Sjukhuset på Kreta var inte modernt… alls. Det höll i princip på att falla ihop och när vi blev ledda genom akutavdelningen (jag var klädd helt i pastellrosa och stod ut som en barbiedocka på emofest) så kändes det nästan som en dokumentärfilm. Det var många gamla människor klädda i svart som satt i gångarna och färgen flagade på väggarna.

Återigen kände jag mig väldigt larvig som var där och tog tiden från läkarna som uppenbarligen hade mycket att göra. Dock var gyneklolgavdelningen helt och hållet tom och jag blev mött av en äldre barnmorska som inte pratade ett ord Engelska (så sjuk tur att vi hade lappen). Hon tog massor med prover, klämde på min mage och kollade bebisens hjärtljud. Trots att sjukhuset var så ruttet så kände jag mig otroligt trygg i hennes händer, det märktes att hon hade en gammaldags typ av erfarenhet som jag tror att många barnmorskor tyvärr har tappat nu när vi har så himla mycket moderna maskiner och allting ska gå så fort. Hon är lätt den bästa barnmorskan jag har haft hittills, jag önskar att jag kunde få ha henne med mig den dagen jag ska föda.

Efter dök en annan kvinna dök upp med en rullstol ( ja, på riktigt!) och vägrade att ta med mig om jag inte satt i den. Jag ville sjunka genom jorden… Garth tyckte givetvis att det var otroligt roligt.

Nästa stopp var ultraljudsavdelningen där jag hade 2 manliga doktorer som pratade helt ok Engelska som tur var. Av dem fick jag två ultraljud, ett vanligt på magen och sedan ett vaginalt för att se att livmodertappen inte had börjat mjukna (som den gör när det är dags för att föda). Till vår otroliga lättnad så såg allting bra ut och tappen var hård och stängd. Jag fick ett par sammadaragningar när jag låg på britsen, det var ganska coolt att se på monitorn faktiskt.

De skrev ut magnesium och antibiotika och efter 10 minuter kom alla provsvaren tillbaka. Jag hade ingen infektion och alla mina värden såg toppen ut. Den underbara barnmorskan från tidigare kom med en stor spruta och när jag rullade upp ärmen på tröjan så gestikulerade hon att jag skulle dra ner byxorna istället. Garth höll på att dö av skratt när hon med stor skicklighet sköt nålen som en pil rakt in i skinkan. Min värdighet fick sig en liten känga, men efter sprutan så började sammandragningarna avta och efter enbart 2 timmar på sjukhuset fick ja åka hem med en påse full av piller.

…och vet ni vad? Sammadragningarna glesnade ganska direkt, jag fick en sidoeffekt att jag i princip somnade direkt i taxin på vägen tillbaka och sedan sov till långt in på eftermiddagen. Men det var så värt att veta att allting stor rätt till och att det inte var tal om tidig födsel. Jag är ju trots allt bara i vecka 25 och även om barnet skulle kunna överleva nu, så är det väldigt stora risker och många veckor i kuvös som skulle krävas. Så Froggy får allt ta och stanna där inne i magen lite längre tycker jag.

Hatten av till den Grekiska sjukvården och vilken tur att vi valde en ö med flera sjukhus att ha vår babymoon.

Nu har jag strikta order att ta det lugnt i några dagar, inte träna, lyfta tungt, gå i trappor eller bada i kallt vatten. Mitt sjukhus här i London var så nöjda med hur allting var hanterat att jag inte ens behöver åka in och bli kollad där.

Ett stort plus är att magnesium är muskelavslappnande och får mig att sova som en stock. Resten av resan låg jag i skuggan under en filt vid poolen och läste bok och sedan dess har jag sovit som en riktigt stock varje natt (förutom i natt då vi flög). Och nu ska jag gå och lägga mig en stund igen. Jag tänkte vila veckan ut och sedan försöka återgå till en normal takt igen. Att inte träna känns inte som ett alternativ för mig som vill försöka vara så hälsosam som möjligt.

Tji fick jag på min ”enkla graviditet”. Men förshoppningsvis var det här enda gången jag behövde oroa mig och om jag slipper vill jag aldrig mer behöva åka ambulans.

the English version, please click below.

…and we are back in London again. Our plane was meant to take off at 11 last night, but of course, it was 2 hours delayed, so we only landed at 3.30 last night. 

I was incredibly tired and felt pretty dizzy, so this lovely woman in a wheelchair persuaded me to join her in the special assistance car at the airport. Normally I would never even have event entertained the idea, but as I sat down I fell asleep in a second. It’s still a little bit embarrassing, especially since I’m normally such a power woman who is determined to do everything myself.

One of the reasons why I was so tired was a pretty dramatic Saturday night.

I have been having Braxton hicks ( early practice contractions) from about week 18. It’s not too unusual and apart from being quite uncomfortable, I have felt pretty ok about it. Basically, my uterus will contract and get hard as a rock for about 10-30 seconds and even though it doesn’t really hurt, it’s not a nice experience. Some people get them early like me and others never even get one single one. The general guideline is that you should not have more than 4-6 BH an hour, for it to be fairly normal.

Saturday night when I went to bed I felt them starting to increase in both intensity and rate, every time I moved in bed I had another one. I put it down to being tired after a day on the beach and tried to sleep trough it. At 5 in the morning I couldn’t sleep anymore and when we realized I had 6-8 an hour we decided to call my hospital in London for advice. At that point, I also had this ache in my back and I felt like I needed the ladies room constantly, but for no reason at all.

Luckily Chelsea & Westminister have a 24h hotline and they advised us to get to the hospital and have me checked, just in case. Braxton Hicks and early labor have similar symptoms, so you can never be too careful.

We called the reception at the hotel to ask for the closest hospital and a taxi, but they insisted on sending over their own doctor first. To be honest he only took my blood pressure and had us fill in loads of insurance forms. Luckily I have to have travel insurance for modeling, so I am well covered. A few phonecalls to te insurance company later and the doctor decided to call an ambulance. He insisted it was the quickest way to be seen and that we would have a hard time finding our way to the right ward without help. He also did a great thing by writing down all my symptom on a piece of paper in greek, just in case, there would be a language barrier problem.

This was incredibly useful later on.

So I got to go in an ambulance for the first time ever.

I refused to lie down on the bed ( I really was very far away from dying) so Garth and I sat in the chairs amongst all the equipment and I kept hoping that no one else needed that ambulance right at that moment.

Let’s just say that the hospital in Crete was…spartan. It’s basically falling apart. The ambulance driver fast tracked us trough the emergency department and I felt like a barbie doll in a war movie. The paint was coming off the walls and all along the corridors were elderly people dressed in dark colors, a stark contrast to my head to toe pink ensemble.

Yet again I felt like there were so many other people there who would have needed a doctor’s attention. Luckily for my conscience, the GYN department was completely empty and I was met by this lovely older midwife that did not speak one word English. This is when the note from the other doctor was brilliant.

She took lots of tests, checked the babies heart and did a proper examination of my bump. Even though the hospital was so old and run down I really felt safe and at ease with this midwife. It was apparent that she had the kind of knowledge and experience most hospitals has replaced with machines. She is by far the best midwife I have met so far and I wish she could be there for my labor. (Even though I wouldn’t have understood a word lol)

After all of this, a nurse showed up with a wheelchair (yep, a wheelchair) and would not let me come with her unless I sat in it… Garth found this hilarious of course…

Next stop was the ultrasound department and I was met by two male doctors who gave me both a regular ultrasound and a vaginal to make sure that the cervix still was hard and closed (it gets soft and opens when the baby is on the way). To our great relief, the cervix was intact and everything looked the way it should, I had a couple of contractions during the scan and it was actually pretty cool to see them on the screen.

The gave me magnesium and antibiotics and a few minutes later my lab results came back. I had no infection and my blood looked great, yet another relief. The lovely midwife from before turned up with this massive syringe and as I was about to remove my top to give her my arm, she gestured for me to drop my trousers. As she shot the needle into my butt cheek like a dart Garth was in a fit of laughter. My pride surely got knocked around a bit but after the shot the contractions started to ease up. So after only 2 hours in hospital I got to go back to the hotel with a slightly achy butt and a bag full of pills.

…and you know what? My contractions really started to calm down. The side effect was that I got incredibly sleepy and spent most of the day fast asleep in bed. In the end, it was really nice to know that everything was alright and to get help with the Braxton Hicks. I’m only in week 25 so early labor would not be a great thing. The baby could survive, but it would need a lot of special care and I would very much prefer Froggy to stay in there for a good few more weeks. Actually, I’m ordering Froggy to stay put until I say so.

I really have to give praise to the Greek medical care and I’m so happy we chose a bigger island with a few hospitals.

Now I have strict orders to take it easy for a few days, not carry too much, walk in stairs, work out or swim in cold water. Chelsea and Westminister were happy enough with the care in Greece that I don’t even have to go and see them.

A big plus is that magnesium is a muscle relaxant and this makes me sleep like a log. So the last few days in Crete I mainly spent reading a book in the shade under a blanket by the pool and I have been sleeping like a princess every night (apart from last night when we flew).

My plan is to take it easy this week and then go back to normal if I feel ok after the weekend. To not work out is not really an option for me, so I will just have to listen to my body.

I guess I jinxed my ”easy pregnancy” and I’m really hoping this will be the only scare we have and I really never want to go by ambulance ever again.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

18 kommentarer

  1. Elisabeth

    Oh fy så läskigt det låter ändå! Tänk om det hade varit födseln som drog igång utomlands och i v 25….Hua! Vilken tur att du fick bra hjälp, fick du nån förklaring på varför det skedde?

    1. Aa det var lite läskigt där ett tag. De tror att min livmoder är extra lättirriterad, men kan inte riktigt säga varför det blev som värst just då. Men nu hoppas vi på att Froggy stannar i ugnen ett tag till.

  2. Det skulle kräva en väldigt modernt sjukhus för att en baby skall klara sig i vecka 25…de väger bara kring 500-700g då. Så tur att det inte hände i Grekland. Kan bara tänka mig hur ekonomiska krisen har tagit kol på t ex hälsovården där då det sparas enormt även i alla rikare länder.

    1. Ja då hade jag nog hellre kastat mig på ett plan tillbaka till London istället. Men jag blev verkligen positivt överraskad av den Greksika sjukvården. Visst var sjukhuset ruttet, men läkarna var otroligt duktiga och de hade precis samma maskiner som vi har här i UK.

  3. Skönt att höra att allt gick bra Tess.

    1. Tack fina!

  4. Jeanette

    Jag hade också sammandragningar från v 18 ca, och åkte flera gånger in till förlossningen för att kika så tappen var intakt. I v 34 var den påverkad (kortare än den brukar vara för förstagångsföderska) och i v 38 kom bebisen efter att inte ens ha märkt att tappen var helt utplånad och öppen 3 cm (kände ju inte värkarna när jag var så van vid sammandragningar!) 🙂 så helt rätt att kolla! Oftast är det ju bara träning som du säger, men hellre kolla en gång för mycket! Så kul att läsa om din graviditet – du är så sund och du ser ut att må så bra! Lycka till med allt!

    1. Vad skönt att höra att du har haft samma sak och att det gick bra. Jag känner att så länge Froggy stannar kvar där inne till vecka 35 så är jag mer än nöjd (helst vecka 39 så att det blir ett Septemberbarn, för skolans skull, här i UK bryter de året då nämligen). Läskigt att du inte kände verkarna, men kanske lite skönt att det första ”jobbet” var gjort?

  5. Super froggy är kvar i ugnen och bakas mer!! Vila/ sova är underskattat men hoppas också såklart du får mer energi nästa vecka!Lycka till med allt! x

    1. Ja, vi hoppas på att Froggy kan hålla sig i ett litet tag till. Hen är för otålig för min smak just nu, men det verkar som att sammadragningarna har lugnat ner sig, så jag håller tummarna.

  6. Vad skönt att allt gick bra. Hoppas Froggy stannar inne ett tag till. <3
    Själv sitter jag på förlossningen och tittar på min dotter som nu är 3 timmar gammal. 12 dagar sent och efter ett dygn med värkar och förlossningsarbete så är hon äntligen här. så sjukt häftig känsla!

    1. Alexandra Eriksson

      Åh grattis!!

    2. Grattis, vad underbart! 12 dagar sent, herregud, du måste ha varit trött vid det laget. Var själva födseln ok? Hur känner man egentligen när de har kommit ut? Är det inte lite svårt att greppa att de har legat där inne?

      1. Ja det var segt att gå över så mycket. Mest att ”alla” undrade om det inte var dags snart för det såg ut som att jag höll på att spricka… Förlossningen var mycket bättre än vad jag kunde tänka mig. Jag var ganska orolig innan att det skulle vara en smärta som jag inte skulle kunna hantera men det gick bra. Jag fick lustgas och det hjälpte mycket. När jag började krysta ut barnet så tog barnmorskan min hand så jag fick känna att bebisens huvud var på väg ut. Det var rätt häftigt. Min barnmorska var superbra och hjälpte mig verkligen att få en fin förlossning så jag är väldigt tacksam för det. Det går inte riktgt att beskriva känslan när hon var ute. Lycka och tacksamhet över att allt gått bra blandat med en kolossal trötthet. Men verkligen kärlek vid första ögonkastet.
        Nu när jag tittar på henne så tänker jag mest på att tänk det är henne jag har känt genom magen i så många månader och det är hennes hjärtljud jag har lyssnat på vid varje besök hos barnmorskan. Du har så mycket att se fram emot <3

  7. Se till att vila så mycket du bara kan nu! Så fantastiskt vackra bilder på dig i det här inlägget, ser ut som en riktig grekisk gudinna!

    1. Tack fina du! <3

  8. Jade Ashleigh

    Gosh so sorry to hear that Tess! What a scary thing to happen esp in a place that isn’t home and speaks a different language 🙁 so glad you’re ok now though!! Hopefully froggy will stay put for a little more time!! Xx

    1. Thank you Jade. I’m glad it was just a scare and I’m hoping that Froggy will stay in and be baked for a few more weeks before making an entrance. <3