You Are Amazing!

Breakfast by TessM.se

—-

Jag vet knappt vad jag ska säga om responsen på mitt senaste inlägg. Det är helt överväldigande vad fantastiska ni är!

—-

Jag vet givetvis att många andra är i liknande situationer, men att SÅ många av er antingen har varit med om samma sak eller är mitt i det precis som vi är just nu hade jag ingen aning om. Jag kan inte riktigt sätta i ord hur mycket det betyder för mig att få höra era historier och råd. Garth kom hem och berättade att han hade haft svårt att läsa alla kommentarerna på kontoret för att han blev tårögd hela tiden. Fina ni <3

TACK för att ni delar med er, TACK för alla lyckönskningar, TACK för all fantastisk pepp, stött och kärlek.

Vi var givetvis lite oroliga att skriva det där inlägget, mest för att vi var rädda för tråkiga kommentarer eller att någon i vår närhet skulle bli upprörd. Men responsen har varit 100% fantastisk. Folk pratar normal inte om den här typen av saker och jag tror att det finns ett behov att få dela med sig.

Efter jag skrev inlägget i går så infann sig ett konstigt lugn, som ett accepterande. ”Ja, nu vet alla att vi är det där paret som har försökt i ett år”. Vilket kändes vissa delar utlämnade, men även som ett konstaterande och väldigt frigörande.

En av anledningarna till att vi valde att berätta om vår resa till plusset är just för att vi inte tänker skämmas eller lida i det tysta som många andra par gör. Varför? Precis som när par får missfall, så är det är inte någons fel. Det är naturen och kroppen, men allra viktigast att veta är hur otroligt VANLIGT det är, även om det känns ovanligt eftersom ingen är öppen och pratar om det. Oftast ploppar det bara upp en ”Vi är gravida i 3e månaden” från ingenstans. Det kan ha varit världens resa dit, men den får vi andra aldrig ta del av.

Om det är en sak som jag har insett under de senaste 24 timmarna så är det vikten av att få prata om vad man går igenom. Att få dela och att få bli tagen på allvar.

Egentligen är ett år inte lång tid, i vanliga fall flyger åren förbi. Men när man är så fokuserad på veckorna och dagarna som man automatiskt blir när man försöker bli gravid, så går tiden enormt långsamt. Livet är konstant i berg och dalbana med toppar av hopp och dalar av besvikelse och som kvinna blir man hypersensitiv till sin kropp. Allting är ett tecken på något och det går från kroppen, till hjärnan och sedan vidare till de val man gör i livet.

Jag drack inte kaffe eller alkohol under flera månader i år, för att se om det skulle hjälpa. Jag valde även att inte gå på lika hårt i gymmet som vanligt, men mycket av det var visserligen att jag kände att CrossFiten blev väldigt stressig med allt PBjagande och wods på tid. Någon sa till mig att jag inte ska gå på hot yoga under vissa dagar i månaden och jag har ätit folic acid i nästan 2 år nu!

Även om man inte tror att det kommer att påverka livet så mycket när man börjar försöka få barn, så gör det verkligen det och allra mest på en metal nivå.

Nu när Pandoras ask är öppen så kommer jag att kunna dela mer av vår resa här på bloggen, för det är så himla många olika delar och aspekter runt att försöka bli gravid som påverkar mitt dagliga liv. Det känns otroligt skönt att äntligen kunna prata med er om det här.

—-

I dag har jag tagit ledigt för att hämta andan, läsa alla era fina kommentarer och emails igen, ta hand om Olive (mer om henne senare) och i kväll ska vi gå på balett. Det är min favorit ”The Nutckracker” som vi ska se tillsammans med Bex och Luke, otroligt mysigt och juligt!

—-

For the English version, please click below.

Breakfast by TessM.se

—-

I don’t know what to say, for once I’m speechless (writeless?) The response on my last post has been incredibly overwhelming in the best possible sense of the word. You guys are truly amazing!

—-

I knew that there would be a lot of other couples in the same situation, but I could never have imagined how many we are who is either going trough this or has come out on the other side. I’m struggling to express how much sharing your stories and advice mean to me. Garth came home yesterday and told me how hard it was to read your comments in the office without getting too emotional. <3

THANK YOU for sharing your stories, THANK YOU for all your well wishes, THANK YOU for all this amazing support, encouragement and love we have received over the last 24 hours.

We were of course quite apprehensive about posting such a personal thing on the blog. We were worried about how our families and friends was going to react and also a bit about any possible negative comments. But there was no need at all, all the response has been 100% positive and amazing. It is an unusual subject to share and I think there is a need for us to actually talk about this.

After I posted yesterday this strange sense of calm stayed with me for the rest of the day. To be the ”couple who has been trying for a year” is very revealing and personal. But I at the same time felt relieved and liberated. It’s not just us in this anymore!

One of the main reasons why we choose to share our story is because we don’t want to deal with all of this quietly and under wraps like most other couples do. It’s the same when it comes to miscarriages, it’s not like we have done anything wrong. So why is it taboo to talk about? It’s all down to nature and our bodies and the most important thing to realise is how incredibly common it is. It’s rare to get pregnant quickly. But most of the time we only get to see the ”Great news, we are 3 months into a pregnancy” announcement and nothing about how they actually got there. There could have been years of trying, but that part we will never know about. Becuase no one talks about it.

I have really realised in the last day how important it is to get to talk about the things we are going trough. To share and get to be taken seriously.

If you look at it from a factual point of view, one year of trying for a baby is not a long time. Years usually rush by! But when you are trying to conceive, you focus so much on the days, weeks and months that a year all of a sudden feels really long. Life becomes this rollercoaster with highs of hope and lows of disappointment. And at the same time as a woman, you become hyper-sensitive to your own body. Everything is a ”sign” and it goes from the body, via the brain and then affects the choices we make in life.

I chose not to drink coffee or alcohol for a few months this year, I also took it a bit more easy in the gym (however it was mainly the stress of CrossFit with PBs and wods on time that made me take a break for a while). Someone told me I shouldn’t be going to hot yoga at certain times in my cycle and I have been eating folic acid for almost 2 years now. All of this and much more are directly related to trying for a baby.

So even if you don’t think life will change until you stand there with a baby in your arms, it will actually be different as soon as you start trying and most of the change will be in your head.

So now when we have opened Pandora’s box, I will share a lot more about our journey here on the blog. There are so many different aspects of trying to conceive that affects my day to day life, so I’m incredibly relieved that the cat is finally out of the bag and I can share this with you.

—-

Today I have taken a day off to catch my breath, read through your amazing comments and emails again, take care of Olive (more on her later) and tonight we are going to the ballet to see one of my favourite shows – ”The Nutcracker” with our friends Bex & Luke. I can’t wait, it’s such a lovely Christmas tradition. 

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

17 kommentarer

  1. Hi Tess,

    just caught up on your last post and wanted to save I think both you and Garth are really brave to discuss such a personal subject with your followers. The pressure put on ourselves as well as good intentioned people asking ‘when are you having a baby?’ can be overwhelming at times and certainly adds to the strain you are already feeling. I’m sure everything will work out as it should and look forward to reading about your journey. I personally love the personal touch you add to your blog as well as the informative side. Good luck and best wishes to your both xxx

  2. Kanske ni slappnar av i detta nu när ni berättat? Lite stress som får lätta?

    Jag vill inte strö salt i såren, men jag är gravid (ville verkligen också!) utan att känna glädje. Också så himla vanligt, men hur ofta pratar man om det?
    Jag har suktat efter barn ett tag, sörjt varje ägglossning som gått utan att jag fått bli gravid, men jag har inte haft min sambo på samma spår. Men sen så kände han att det kunde vara dags, och tjopp så blev jag gravid direkt efter vi tog bort preventivmedel.
    Antar att det liksom gick FÖR lätt? Inställd på att försöka ett tag.

    Nu går jag och inbillar mig att jag är sjuk, att testet visar fel osv. Att alla gravidsymtom beror på något annat. Får inte göra ultraljud förrän vecka 20, så jag har över en månad kvar innan jag får se om det är något där..

    Jag hade sett framför mig hur lycklig jag skulle känna mig, mer kärleksfull, äta nyttigt och ta hand om mig själv och det lilla livet.
    Blev inget med det.
    Är inte deppig direkt, men glädjen fattas mig.

    1. Hej!
      Kan du inte be att få göra ett extra ultraljud? Har man stor oro går många barnmorskor med på det enligt min syster som jobbar inom yrket! Så kanske det känns bättre och mer ”på riktigt” när du får se det!
      Stort grattis hur som helst! Och tänk på att det inte finns några rätt och fel i HUR man ska känna! Kroppen och hjärnan tänker olika!

      1. Jag hade tänkt det men hörde att i det landsting jag tillhör så gör de inte extra ultraljud ”bara” pga oro..
        Men ja jag är ju lite dum som faktiskt inte bara ringer och hör mig för själv. Kanske någon rädsla. Vill men vill inte veta? Nä det är en riktigt konstig situation.
        Så otippat.
        Från att verkligen ha suktat efter barn och inte kunnat låta bli bebisbilder, till att känna en avtrubbning. Så risk för anknytningsproblem sedan, tänkerjag.. ska kontakta psykolog eller kurator lite längre fram iaf, för att förebygga så gott det går.

        Ja man vet då aldrig hur man ska reagera! För detta kunde jag inte förutspå.

      2. Camilla

        Man kan alltid göra ultraljud privat! Kostnaden är liten oförvållandes till vad det ger. Och ring MVC och be om att få prat med en barnmorska/terapeut om hur du känner. Är mycket hormoner och man blir annorlunda/mer känslig. Jag kände mycket som du också känner och det hjälper verkligen att få ventilera sina tankar med någon professionell. Du är verkligen inte ensam med att känna som du känner! Men det är verkligen bra att ta tag i det nu så du inte behöver brottas med de känslorna när bebisen faktiskt är här. Är ett stort hormonomslag efter förlossningen och jag var allt annat än lycklig och inne i en ros bubbla. Men nu älskar jag min lilla dotter och har aldrig varit lyckligare. Men underskatta inte hur hormoner kan påverka dina känslor och prata med någon om det så du slipper vara orolig för hur du känner.

  3. Jag hann aldrig kommentera inlägget igår, så får bli här istället!

    Kommenterar inte så ofta, men måste börja med att säga att din blogg helt klart är en av mina (relativt få) favoriter, även om jag på sistone också känt att den blivit lite mer opersonlig, vilket ju fick sin förklaring igår! (har även misstänkt lite att det varit något liknande 😛 inbillar mig att jag känner dig lite efter flera år läsning!)

    Vill börja med att säga att det är jättebra att du vill prata om det! Tänker att det är bra både för dig och många andra. Önskar er all lycka med barnskapandet, och hoppas och tror att det kommer lösa sig så småningom! Även om det blir adoption eller Ivf eller av sig självt.

    Känner också att jag vill dela med mig lite av mitt eget liv också, nu när vi ändå är inne på ämnet. Under förra året började jag känna att nånting var fel, min mage blev svullen och jag fick ofta ont. Blev rädd att jag var gravid (vi försökte inte), men massa tester och menser senare insåg jag att det inte var det. Det visade sig att jag hade en stor tumör på ena äggstocken som opererades bort i början av detta året, tillsammans med ena äggstocken och äggledaren (och blindtarm när de ändå höll på…). I samband med detta fick jag ju göra massa tester och träffa läkare, och fick veta att jag har ganska lågt AMH (äggreserv). Det behöver inte spela någon roll för hur lätt man kan bli gravid, men i kombination med att jag bara har en äggstock så blir man ju såklart orolig. Vi har ännu inte börjat försöka få barn, så jag har ingen aning om det kommer bli svårt, men rädslan finns ju där. Vet flera vänner och bekanta som lyckats på typ första försöket så man känner lite press 😛 Hoppas bara det finns folk som kan stötta och förstå OM det nu visar sig att vi får det svårt.

    Vet inte riktigt vad jag ville få sagt med detta, men håller tummarna för din skull och tycker du är bra som vill dela med dig så att folk förstår att det är helt normalt att det kan vara svårt också!

    Kram!

  4. Cornelia

    Försökte kommentera igår men det strulade så jag skickar massa styrkekramar idag istället! Starkt av dig att dela med dig!

  5. Hej Tess,
    Denna bok skrevs av en lakare som lyckades bli gravid tillslut genom att andra kosten: https://www.amazon.co.uk/dp/B00DNL3I7K/ref=dp-kindle-redirect?_encoding=UTF8&btkr=1 Jag har hort valdigt bra om den! Stort lycka till, det kommer att ga bra. 🙂 xo

  6. Åh vilken härlig energi du sprider! Kände verkligen att jag blev genuint glad av att du blev glad för alla kommentarer:) Vill bara ge dig en gigantisk kram! Ha en underbar kväll:)

  7. Alexandra Eriksson

    Hej Tess! Vilket fint och modigt inlägg du skrev tidigare. Du förtjänar verkligen all fin respons och jag önskar er ett stort lycka till med att försöka bli gravida. Jag vet att du skrev i förra inlägget att du försökt massor av olika metoder/ appar etc men jag tänkte bara rekommendera natural cycles. Jag använde mig av den från ett år innan vi började försöka (och slutade även med p-piller i samma veva). När vi väl började försöka gick det väldigt snabbt, säkert en del tack vare att jag visste när jag ägglossade. Du har kanske redan använt dig av denna metod men jag tänkte i alla fall nämna den eftersom det fungerade för oss. Mycket kärlek och stort lycka till!

  8. Tess, you are such an amazing woman. I have a few friends that had to try for years/are trying without success/are waiting for ivf, and I think about their situation almost every day. I just had my first baby girl myself and am torn about how happy I am but also how unfair it is that my best friends can’t have the same (right now). My Facebook is overflowing of other friends baby photos and being aware of how difficult it can be to fall pregnant and having been preggers myself this year makes me see pregnant woman everywhere…I can’t imagine what you’re going through but I’d love to learn as much as possible so I can be the best support to my friends. I often don’t know what to say to my friends except maybe not talk babies and how many people are pregnant in front of them, I’m sure there’s more I can do? I’ve really noticed the lack of information and posts about this on social media, seriously, no one ever talks about this! I’m so pleased that you dared to share your story, hopefully opening up for more knowledge, understanding and also for lots of couples not to feel so alone in their situation. So brave, and if anything you very much deserve that blog award more than ever. Good luck, fingers crossed for you x also, sorry if my comment is eh, a bit unstructured, I’ve got so much thoughts and feelings about this’subject’ but kinda struggled to get it down in a good way. Lots of strength to you and Garth xx

  9. Hej Tess! Jag och min man är i samma process som du och Garth. En sak som gör mig lite upprörd och besviken är sjukvården.. Påbörjade fertilitetsutredning för exakt ett år sedan och inte förrän förra veckan ställdes vi i kö för insemination. Det har varit lång väntetid mellan de många olika undersökningarna/testerna osv, plus att de vid något tillfälle ”tappade bort” vår remiss. Deras bemötande har varit ganska nonchalant och otrevligt, vilket jag aldrig tycker är okej inom vården. Men men, det gäller ju att vara positiv och tänka framåt så det gör vi! Stort lycka till på er resa mot en graviditet! Kram

  10. Åh, pepp pepp till er! Ibland är livet en berg- och dalbana, men jag är övertygad om att ni kommer få allt ni önskar er. Så fint att du delar med dig av dina upp- och nedgångar till oss. Som många här säger så är det det som gör din blogg speciell. Men jag gillar det mesta med din blogg, så länge du fortsätter att vara DU också.
    Kram till er båda! Och God Jul!

  11. Hej Tess,
    Jätteskönt för dig (och oss andra att läsa om andra i samma sits) att våga berätta.

    Din/er historia påminner om min och min mans. Till viss del. Skriver detta för att säga hur jag tänker och också för att du ska få en tankeställare. Jag och min man har varit tillsammans i 10 år och efter bröllopet för 2 år sedan bestämde vi oss för att försöka skaffa barn. Tänkte att det skulle gå lätt och problemfritt men efter 1 år och ingenting uppsökte vi dr som sa åt oss att mina tester (blodprov) och min mans spermaprov var superbra. Vi kände ändå att vi ville ha barn NU-NU och vi valde att göra vår första IVF. läkarna tyckte eg inte det behövdes då våra resultat såg så bra ut. de sa tom ”ja här ska det bli barn, frågan är bara hur många ni vill ha”. Vi gjorde vår första IVF men det blev ingen tillbakasättning pga omogna ägg.

    Vi gjorde IVF nr 2,3,4 och fick sedan reda på att jag har väldigt dålig äggkvalitet trots att värdena på blodprovet såg så fint ut. ”Ovanligt fall” heter jag numer och läkarna råder oss till äggdonation för högsta möjliga chans.

    Under tiden sa alla mina vänner ”slappna av, du stressar för mkt”. Men jag kan säga så här: det handlar inte alltid om att slappna av. och jag hatar personer som tror att det bara är att slappna av så löser sig allt.

    Så mitt råd till er är att fortsätt kolla upp er och nöj er inte med svaret ”slappna av” eller ”ett blodprov ser bra ut”. Jag säger inte att ni behöver vara som oss – jag hoppas och hejar på er. Men jag hade önskat att jag tidigare började kolla upp mig själv alt gjort IVF tidigare än jag gjorde – då kanske min äggkvalitet varit bättre.

    menar ingenting illa Tess så jag hoppas du läser det här med glad ton. Stort lycka till till er båda!

  12. Hej. Hoppas ni snart lyckas bli gravida. Tänkte passa på och tipsa er om zonterapi, heter reflezology i UK. Jag är själv utbildad inom zonterapi och har hjälpt en hel del människor att bli föräldrar. Zonterapi hjälper kroppen komma i balans och man sätter igång en självläkning genom att trycka på vissa punkter på fötternas undersidor, ansiktet eller andra ställen på kroppen. Hittills har alla som kommit till mig blivit positivt överraskade och inom 3-12 månader blivit gravida. Det är bra om båda parterna kan gå på behandlingen.
    Lycka till!

  13. Jag kommenterade inte heller förra inlägget – satt flera minuter och skulle skriva utan att veta riktigt hur jag skulle börja. Vi har själva haft den stora turen att bli gravida ganska snabbt med alla våra tre barn, så jag kan inte påstå att jag vet hur det känns att vänta och längta och undra. Däremot vet jag hur många som kämpar, och det skär i hjärtat när jag läser eller hör om er och andras längtan efter barn. Jag tror det är väldigt värdefullt för många att någon talar öppet om hur det är, det är starkt gjort! Önskar er en riktigt god jul och lycka till när tiden är rätt för er!

  14. Jag har skrivit det en gång tidigare här och det är att det är tråkigt när myter om fertilitet sprids. Så otroligt illa av er läkare att föreslå ”åk på semester”! Oprofessionellt och gammalmodigt skulle jag vilja påstå och det hjälper ju verkligen inte rent emotionellt ett par som är stressat och oroat.

    Fertilitet har inte att göra med positivt tänkande, specifik kost osv osv. Det är så mycket mer komplext än så.

    Önskar er all lycka och hoppas att det löser sig! Fint av dig att dela med dig och det är garantarat skönt för många att läsa om andras (er) resa i detta som oftast (sorgligt nog) hålls väldigt privat.