The Whole Truth About Trying For A Baby

The whole truth

Hej fina ni!

Tack för all er feedback, det är så kul att höra ifrån er.

Jag har insett att bloggen har blivit lite väl strukturerad på senaste och jag tänkte från början att det skulle göra det lättare för er, eftersom att jag skriver om så mycket olika saker och att de specifika dagarna skulle göra enklare att titta in de dagarna då ”ert” ämne kommer upp. Men jag kan se att det har blivit lite för mycket ”tidning” över det hela. Så jag ska absolut ta åt mig av den kritiken och börja blanda upp allting lite mer igen.

Sedan kommer vi till den stora punkten med att vara mer personlig (ni är många som har påpekat att det är mycket mindre personligt här inne den senaste tiden och jag håller faktiskt med till 100%). Ja, jag har varit så mycket mer personlig förr och det finns en stor anledning till att jag har varit mer tillbakadragen det senaste året. Det har ingenting med er att göra alls, jag känner alltid att jag får stöd, kan glädjas med och blir peppad av er. Utan det är någonting helt annat.

Det var ett par kommentarer som jag fick i går som verkligen sköt mig mitt i hjärtat, öppna ärliga kommentarer om hur ni verkligen mår och vad som händer i era liv. Jag fick så dåligt samvete för jag har faktiskt inte pratat med er om någonting ganska stort som händer i mitt liv och här kommer ni och berättar allt för mig.

Så jag har bestämt mig för att berätta vad det är som har gjort att jag har haft svårt att prata mer om vad jag gör, känner och tänker under det senaste året.

Sedan lite drygt ett år så har jag och Garth försökt få barn.

Det går sådär… Vi började när vi åkte till Karibien och av någon anledning har jag alltid trott att det skulle hända direkt. Så först var jag helt ärligt totalt livrädd och kände mig inte alls redo. Det gjorde inte så mycket att mensen kom som den skulle nästa gång, för hela grejen kändes så stor och läskig.

Men sedan gick månaderna, jag började testa appar, kissa på stickor, cykla i luften (fick urinvägsinfektion på urinvägsinfektion) och ju fler månader som gick desto mer började jag känna den där riktiga längtan efter ett barn.

Jag var helt hundra på att jag var gravid i två olika omgångar, jag måste ha använt minst 15 graviditetstester på två veckor. Jag hade ont överallt, mådde illa, var jättetrött och kände mig allmänt ”konstig”. Men där kom den där jävla mensen och så startade klockan om på noll igen.

Sedan i Augusti så kom helt plötsligt min mens 4 dagar tidigt, jag som alltid har varit som en klocka i min cykel. Nej seriöst, mellan 15.00-17.00 på en torsdageftermiddag, jag skojar inte. Så då blev jag verkligen rädd att någonting var fel på riktigt och gick till doktorn. Enbart för att bli totalt utskrattad med orden att ”menscyklar kan vara varierade”… Visst känns det löjligt nu när jag tänker tillbaka, men min hade inte varierat sig sedan jag var 15 år gammal och jag känner ändå min kropp ganska väl vid det här laget.

Då bestämde vi oss för att det var dags att börja ta tester för att se om allting är som det ska vara och gick till doktorn ”på riktigt”. Innan det här steget var jag ändå ganska lugn med hela bebisgrejen. Jag har oftast ett ”allting kommer att lösa sig”-tänk och tror på någon form av öde. Men nu kom alla de stora frågorna på en gång. ”Tänk om vi inte kan få barn?”, ”Vad gör vi om en av oss inte är fertil?”, ”Skulle vi vara ok med IVF?”, ”donator?”, ”surrigat?”, ”adoption?”, ”klä Olive i kläder och köra runt henne i en liten barnvagn…?”

Garth var faktiskt mest rädd för sitt provsvar, det tog honom flera veckor att faktiskt bygga upp till att lämna det där jobbiga lilla provet. För mig var det enkelt, jag behövde bara gå in och ta ett blodprov precis en vecka innan mensen skulle börja. (Ni kanske minns att jag skrev hur fort det gick att ta blodprov med NHS? Det var den dagen.)

När jag var i Polen för den där reklamfilmen så fick Garth själv gå till läkaren. För att vara ärlig så kändes det ganska skönt att inte behöva föreställa mig ett senario där någon läkare jag aldrig hade träffat förr skulle berätta för mig att jag aldrig kan få barn. Det är så lätt att tänka det värsta.

Så jag satt i ett hotellrum i Polen när Garth ringde mig och det var spänt vill jag lova. Men det var som tur vad med goda nyheter – vi är helt friska och det finns inga problem. Läkaren trodde att det möjligtvis handlade om stress och press och rekommenderade en semester (gör de inte alltid det?). Jag ska även få göra ett ultraljud för att se att allting står rätt till i magen och att det inte finns några problem där.

…så det är där vi är nu. Vi har försökt i 1 år. Vi är friska. Vi har inte tappat hoppet. Men som ni vet är jag ganska neurotisk av mig och får lätt ångest och för tillfället så ligger det här och lurar i mitt bakhuvud precis hela tiden. Så även om jag har börjat stressa ner med allting annat (Mindful Monday har verkligen hjälpt med det!) så har jag en ny stress istället.

Jag är 34 år gammal och minst 7 personer i min nära krets har blivit gravida inom det här året. Jag är rädd att jag inte kommer att kunna vara glad för fler par snart… Jag är inte där ännu, men om det är en sak som jag vill mest i hela världen just nu så är det att bliv gravid. Tänk vad ett år kan göra.

Så nu vet ni och jag kan sluta känna att jag inte kan prata om allting här inne på bloggen igen. Jag menar, ni har varit en del av allt annat i mitt liv och jag tror knappast att någon kommer att bli jättechockad i vår omgivning av att vi ”försöker”, så då får vi vara lite okonventionella och prata om det känner vi. Jag har en känsla att det är fler än vi som sitter i samma båt och om jag kan dela det med någon så kommer det att kännas bättre både för mig och kanske även för dem.

Garth är ju halva delen av det här och är givetvis helt 100 med på noterna och har faktiskt tjatat på mig att jag ska berätta för er, för han vet hur mycket bloggen och mina läsare betyder för mig. Vi har ju delat allt annat liksom…

—-

For the English version, please click below.

The whole truth

Sooo… a lot of the feedback I received from my last post were from my regular Swedish readers, mainly about how the blog used to be a lot more personal before I started trying to open it up more to an international audience.

And I do agree I used to be a lot more personal in the past and I have pulled back and made the blog more generic, for two very different reasons;

1. I listened to people here in the UK telling me to make my blog more informative than personal. (Screw that btw, it took a lot of fun out of blogging. It might work for some, but I’m just not that person. My blog is me.)

2. In the last year, I have been dealing with something personal I haven’t felt like I could share with you.

So I have decided I’m going to tell you a bit more about no 2. in this post. It’s a bit of a taboo subject, but I have shared pretty much everything else in my life with you guys, so why not this? If you are worried about oversharing, just stop reading now, becasue this is pretty full on.

For the last year, Garth and I have been trying for a baby.

…and it’s not going to well.

We started when we went to the Caribbean for Christmas and New Years last year and by some reason, I was convinced it would happen straight away. So to be completely honest I was absolutely terrified at first and I didn’t feel at all ready to become a mum. So when my period came at the end of the month, I didn’t mind too much, because it all felt so surreal and scary.

But then the months passed… I started trying out apps, pee on sticks, air cycling after sex, got lots of cystitis (TMIF sorry!) and eventually I really started to feel a longing to have a baby.

I was actually convinced I was pregnant twice and I must have peed on at least 15 pregnancy tests. I felt sick, tired, dizzy and had all kinds of pains. But in the end my stupid period came and we were back to zero again.

Then in August all of a sudden my period came 4 days early. I have always been extremely regular in my cycle, like between 3 and 5 on a Thursday afternoon kind of regular. So then I properly freaked out and though something must be really wrong.

So I went to the doctor…only to be laughed in the face and sent off with a ”cycles are normally irregular”. Fine, it was probably an overreaction on my part, but still, I had an extremely regular cycle for over 16 years and I do think I know my body pretty well.

This is when we decided to start doing the tests to see if anything was wrong with us. I have to tell you that before this step I was pretty chilled with the whole baby thing. I have this ”everything will be ok in the end” outlook on life and I believe in some kind of destiny. But all of a sudden all the big scary questions came crashing down on us. ”What If we can’t get pregnant?”, ”What if there is something wrong with only one of us?”, ”Are we ok with IVF?”, ”Donor?”, ”Surrogate?”, ”adoption?”, dressing Olive in baby clothes and driving her around in a buggy?

Poor Garth was the most worried about his result and it took him a good few weeks to pluck up the courage to actually leave his sample. For me it was easy, I only had to go to a walk-in centre and do a blood test a week before my period. (Maybe you remember me telling you have impressed I was with the NHS that day?)

I was in Poland to shoot a commercial when our test results came back, so Garth had to go in on his own. To be honest it was quite a relief to not have to sit in some room with a doctor I had never met and imagine all kinds of horrible results. Instead, Garth called me when I sat in my hotel room and luckily it was with good news. We are completely healthy and the doctor thinks it’s just a stress and pressure thing. He recommended us to take a nice holiday. I am however going to get to do an ultrasound to make sure everything is ok inside.

…so this is where we are at now. We have been trying for 1 year. We are healthy. We have not given up hope. But I’m a pretty neurotic person and I get anxiety easily, so this is something that is constantly on my mind. Even though I have done my best to de-stress my life recently, there is that new pressure from not being able to conceive.

I’m 34 years old and at least 7 people I know have gotten pregnant in the last year. I’m starting to worry that I will not be able to be genuinely happy for anyone else soon… I’m not there yet, but if I could have one wish right now, it would be to get pregnant. Funny what a difference a year can make.

So now you know and I can yet again feel like I can talk to you guys about everything.  I’m pretty sure no one will be too shocked finding out we are trying, so even though it’s an unconventional subject to talk about, we are fine with it. Maybe there are other couples in the same situation? And I know that if I can share this it will make me feel a lot better about it and hopefully along the way maybe I can make someone else feel less lonely in their situation.

Of course, Garth is 50% of all of this, but I assure you he is 100% on board. He has actually been telling me that I really need to tell you since he knows how much this blog and you readers mean to me. It’s not like we haven’t already shared everyhting else here on the blog….

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

124 kommentarer

  1. Håller med doktorn, sluta stressa! Man hör om så många som försökt, känt sig pressade och stressade och det händer inget. När de väl sänker garden och slappnar av så vips blir dom gravida. Men lättare sagt än gjort antar jag.
    Jag har snarare motsatta problemet. Väldigt lätt att bli gravid men svårt att behålla det. Senast ett missfall i somras, men är nu gravid igen i v 15. Denna gång hoppas jag att den lilla stannar kvar. Peppar peppar.
    Håller alla tummar och tår för er skull!

  2. Önskar er all lycka till! Tror det hjälper otroligt många att vara öppen med detta och vilken resa det kan vara att bli gravid, tack för att du delar med dig <3

  3. Starkt av dig att berätta! Det är som du skriver så vanligt att alla helt plötsligt kommer ut i v 12. Vi har en levande son på snart 3 år, han fick en lillebror som dog i slutet på graviditeten i magen. Där ngnstans när kroppen återhämtat sig någorlunda började vi försöka igen. Månaderna delades in i ägglossning och mens. Månaderna gick. Slappna av sa de runt omkring, men hur? När längtan är så stark? Efter ultraljud visade sig min ägglossning vara svag. Jag fick letrozol och blev gravid direkt. Är nu i v 7. Nästa vecka ska vi se om de faktiskt finns ngt därinne. Jag hoppas att ni får den hjälp ni behöver och att ert efterlängtade plus kommer snart!

  4. Igar la jag upp en super personlig post pa min lilla blogg och all respons var overwhelming! Fick sa manga fina meddelanden overallt dar manga kande igen sig och kunde relatera till vad jag gatt igenom. Jag var liksom dig lite nervos for att dela med mig om detta men det var faktiskt ganska skont! Himla stort av dig att skriva om detta kansliga amne.
    Skickar massor med lycko onskningar och karlek till bade dig och Garth <3

  5. Så starkt av dig att berätta om detta! Önskar er båda all lycka!<3

  6. Tack för att du delar med dig av detta! Går själv igenom något liknande och det hjälper verkligen att höra att jag inte är ensam. Hoppas alla fina kommentarer har hjälpt litegrann och att det känns bättre nu. All styrka till er båda och lycka till – ni kommer bli fantastiska föräldrar! ❤️

  7. Tack för att du delar med dig, ibland kan det kännas bättre att prata om det än att hålla allt inne. Vi går igenom exakt samma sak med min man och det är fruktansvärt frustrerande. Barn är en gåva det är inget man bara kan planera. Håller tummarna för er och oss, Kram

  8. Hej Tess,

    Jag brukar inte kommentera bloggar, men då din blogg ger mig mycket inspiration så vill jag ge något tillbaka. Jag vet exakt hur jobbig den här processen är eftersom jag är mitt i den… Jag och min nyblivna man fick genomgå en utredning efter att ha försökt i ca 1,5 år. Utredningen tog ungefär 6 månader och det som jag känner har tagit mycket på psyket är att man hela tiden måste leta reda på information och möjligheter själv. Det är inget fel på oss heller, och jag kan känna att vi kanske är lite lika där – man vill bara veta vad som är fel och vad man ska göra för att lösa det så att man kan agera.

    Vi blev till slut rekommenderade IVF. För att få IVF kostnadsfritt i Sverige måste man ha genomgått en utredning och uppfylla vissa kriterier. Sedan hamnar man i en kö som, i alla fall i Stockholm, är minst ett år lång (plus att vi fick vänta hela sommaren för att ens få skriva in oss eftersom alla IVF-kliniker har sommarstängt). Här nöjer sig vissa med den informationen men vi åberopade vårdgarantin så snart sommaren var över och fick då (äntligen) en tid i angränsande län inom 3 månader. Den känslan var fantastisk – att äntligen ha makt över situationen! Själva IVF-försöket gick jättebra i och med att vi fick 5 embryon ur processen (sprutorna är hemska, ja, men så värt det) men jag blev överstimulerad, så nu är vi i en ytterligare väntan på insättning av ett av våra frysta embryon.

    Det jag vill säga med denna superlånga kommentar är att det kommer vara jobbigt! Ni kommer gråta mycket och ni kommer vara oroliga. Det är helt naturligt, och det funkar inte att ”försöka slappna av och tänka på annat”. Men det finns läkarmetoder som fungerar och jag tycker verkligen att ni ska be om hjälp redan nu så att ni får komma igång! Jag tror att det kommer gå vägen för både er och oss 🙂

    Kram!

  9. Jag har varit i exakt samma situation som du. Är 33 år, försökt i nästan två år, var precis på väg att ge upp men fick tips om Dr Nie på Stora Essingen. Hon har hjälpt många med hjälp av akupunktur att få barn. Jag var väldigt skeptisk men gav det en chans. Jag började min första behandling 23 september och har gått tre stycken kurer totalt (kopplat till menscykel) och blev gravid nu precis i slutet av november, är i 6:e veckan och kan knappt tro det själv. Vi skulle precis påbörja IVF behandling nu i januari. Jag har även tagit en kur med Letrozol, 5 dagar. Ge inte upp och snälla våga testa Dr Nie, du kommer inte ångra dig!

  10. Tack för att du delat med dig! Är mitt i min IVF-resa och försöker se positivt på det hela. Jag ville tipsa dig om att kolla dina äggledare, om de har bra genomströmning. Jag har blockerade äggledare och givetvis visade alla andra test bra resultat. läkarna kan dra sig från att undersöka äggledarna utan säger att allt säker är bra, att man ska ”sluta tänka på det” så händer det. Som tur är stod jag på mig och kollade äggledarna och därmed kunde påbörja min ivf-behandling strax därpå. Lyckokramar!

  11. Isabelle

    Jag och min sambo har gått igenom precis samma sak. Jag tror precis som du att vi är många som delar den här upplevelsen och ändå är det så svårt att prata om, det är lite ”skämmigt” på något vis. Vilket egentligen gör att man blir ännu mer frustrerad när man ska behöva ta emot kommentarer från personer som t.ex. ”ska inte ni skaffa barn snart?”, precis som att det är något man bara skaffar när man vill. För oss tog det fem år, på vårt sjunde IVF-försök lyckades vi äntligen. En lång resa där vi slitits mellan hopp och förtvivlan. Jag började gå på akupunktur i februari och i juni fick vi plus på stickan efter återförandet av ett fryst embryo. Rekommenderar detta varmt! <3 Stort lycka till! Det viktiga på hela bebisresan är ändå att alltid komma ihåg att det är NI som kämpar – tillsammans, stötta varandra, när den ena faller så plockar den andra upp delarna och sätter ihop dom igen. Som min sambo alltid har sagt, efter varje misslyckande och efter varje motgång – du och jag, baby, genom allt.

  12. Tack för att du delar med dig pa ett så öppet och fint sätt. Jag har last din blogg i många, många år nu, men jag tror att detta är forsta gången som jag har blivit tårogd av ett av dina inlagg. även om jag befinner mig i en helt annan livspunkt så ar blir jag väldigt glad och tacksam av att någon som jag har sett up till så länge är beredd at prata och dela med sig om detta, som berör sa många manniskor någon gång i deras liv. Du ar bäst och allt karlek till dig och Garth, tack for att vi får vara del av ditt liv på detta sättet!

  13. Det här är precis varför jag läser din blogg.

    Du är som en vän i fickan, som man kan prata med om allt. En vän på det stadiet son ofta tar flera år att komma till i verkligheten, och jag inspireras att vara mer som dig i vardagen. Öppen, ärlig och stark.

    Vilket viktigt inlägg. Tack för det! Och som läkarstudent vill jag också tillägga att det finns massor av hjälp att få. Men det vet du nog redan. Så som människa vill jag bara säga tack igen. Och många styrkekramar.

  14. Önskar er all lycka till! Kramar!

  15. Ni är otroligt starka som delar med er! Önskar er all lycka och håller tummarna för er!

  16. Elizabeth

    Måste bara få säga att jag brukar inte kommentera i vanliga fall, men vill ändå göra ett undantag. Först vill jag säga Tack! tack för att du är så ärlig och säger som det är utan att linda bomull runt orden. Jag har egen erfarenhet när det kommer till att försöka bli gravid. Min underbara man och jag försökte få barn i 16 år innan vårt mirakel kom. Jag hade två barn sen tidigare och trodde därför att det var inga problem med att få barn igen med min nya man, men efter flera missfall och 16 års väntan så kom tillslut vår älskade dotter. Därför kan jag säga att ge aldrig upp, mirakel sker dagligen i vår värld, varje gång ett barn blir till och ett barn föds. Jag önskar er båda all lycka, kram!