Att må bättre

Tess Montgomery (1)

Man skulle kunna säga att de senaste 12 månaderna har varit ett väldigt intressant år för mig. Jag har haft både min högst topp och djupaste dipp på en så otroligt kort tid.

Det började med fullt ös medvetslös med renoveringen och ombyggnaden, direkt följt av intensivt bröllops och reseplanerande. Jag kan säga hands down att planera bröllopet och designa huset var det absolut roligaste jag någonsin har gjort. Men givetvis även otroligt stressigt. Man måste komma ihåg att bara för att någonting är stressigt, så behöver det inte vara jobbigt eller tråkigt, det kan vara kul-stressigt med.

Mitt år innan bröllopet var precis så, kul-stressigt. Bo i en halvfärdig lägenhet utan varken dusch eller toalett och samtidigt försöka leva ett vanligt liv med jobb och vänner var ett äventyr, inte alltid lätt, men även ganska så spännade. Eftersom det var tidsbegränsat så kändes det ändå helt ok och vi var så glada över att äntligen ha köpt vårt eget hem, så vi gick på små moln oavsett.

Samma sak med bröllopet, det var otroligt kul att planera allting och se slutresultatet på vår bröllopsdag, som verkligen var höjdpunkten på hela året. Passande nog var det även nyårsafton, så det rundade av väldigt fint. Där var det mest politiken mellan människor som var otroligt stressig, kulturkrockar deluxe och vi blev dragna åt olika håll. Det är lustigt när ens bröllop helt plötsligt ska börja handla mer om andra än en själv, bröllop kan verkligen ta fram det bästa och värsta i människor. När vi väl kom till vår ensamma del av smekmånaden så var vi otroligt trötta, lyckliga men helt totalt slut.

Att komma hem var konstigt, vi kom från världens high tillbaka till verkligheten och ingenting att stenhårt jobba mot som innan. Jag hade under två års tid konstant haft fullspäckat schema och stressat runt som en tok och helt plötsligt var det bara lugnt och stilla. Då valde min kropp att bryta ihop.

Ni vet när man blir sjuk på semestern efter en stressig tid på jobbet. Det var som om det helt plötsligt var okej att inte vara stålkvinna längre och så släppte jag bara taget och föll …och föll…ner i ett djupt svart hål.

Inom ett par veckor var jag inlagd på sjukhus eftersom jag inte kunde sluta kräkas, först tre dagar i rad, sedan en paus på fyra dagar och sedan tre dagar till, då tog Garth med mig till akuten och de la in mig direkt. Fem dagar var jag inlagd och de visste nog inte riktigt vad som var fel på mig, jag fick varken äta eller dricka de första tre dagarna och låg med dropp.  Jag blev hemskickad först när min mage kunde hantera föda hyfsat normalt igen. Jag sov säkert 20 timmar per dag på sjukhuset, det var som om all den sömnen som jag hade missat året innan skulle kompenseras på en gång.

Nu tror de att det var ett magsår jag hade, ett elak ett som satt nere i början av tarmen och därför var svårt att upptäcka. Ett magsår uppkommet från kul-stress och bröllopspolitik.

Jag fick som ni kanske minns knappt äta någonting alls när jag kom hem från sjukhuset. Inget fett, inget med syra, inget kaffe, inga kryddor, ingen alkohol, inget rött kött, tomat, lök… listan var lång. Men de var faktiskt inte det som var det jobbigaste i hela situationen, utan mer att min hjärna kändes helt tom, som att luften hade gått ur den helt och hållet. Det fanns inte en endaste liten idé eller tanke kvar och jag som annars är så peppig ville bara sitta på soffan och titta på Pretty Little Liars med Olive i knät. Jag hade noll ork eftersom min kropp inte kunde ta upp näringen ordentligt och så fanns det inte direkt så mycket roligt att äta i min diet för den delen. Jag kommer inte ihåg att jag hade en enda vettig tanke under Mars månad, som tur var hade jag Olive så det blev många långa promenader med henne.

Så för er som har undrat var all min pepp och inspiration har tagit vägen så försvann den då. Det var som att falla ner i ett hål av tomhet och orkeslöshet och bara se dagarna springa förbi utan att jag kände för att ens tänka, ännu mindre för att dela eller prata om det.

Som tur är har min kropp med hjälp av vitaminer, Olive, mediciner, vila, Garth och yoga sakta men säkert börjat läka, jag får mer och mer ork och hjärnkontoret börjar vakna till mer och mer. Jag är fortfarande inte helt tillbaka till mitt vanliga jag, det tar tid att klättra upp från ett så djupt hål som jag råkade ramla ner i, men jag är på väldigt god väg.

Jag hade faktiskt ingen aning om hur kopplad min kropp och min hjärna är. Hur mycket det krävs att kroppen ska må bra för att sinnet ska kunna följa. Jag var nästan en helt annan person när jag mådde som sämst, det var bara för ett par veckor sedan som jag började känna igen mig själv igen. Galet att man tror att man vet vem man är och sedan händer något och så har man ingen aning längre.

Så för er som har sett skillnad i bloggen och har påpekat att den har blivit mindre personlig, så är det just för att det har varit så svårt att tänka utan en hjärna. Jag ville att bloggen ska vara positiv även om inte jag kände mig på topp. Så då blev det att jag skrev lite mindre om mig och lite mer om det runtomkring istället. För det är så himla trist att bara läsa om någon som är sjuk, trött och negativ.

Nu skulle jag vilja påstå att jag är tillbaka till 80% av det normala jag, jag känner mig positiv, peppig, social, driven, inspirerad och glad igen. Kanske inte så extremt som jag är vanligtvis, men på god väg. Varje dag kan jag äta något mer, i går blev det tomater som magen klarade av och varje kväll ser jag fram emot att vakna lite mer. Roligast av allt är att jag känner för att dela, blogga och prata igen, så förhoppningsvis så kommer ni att märka att jag mår bättre även här på bloggen.

Jag känner mig så priviligerad och tacksam över att jag mår bättre, jag vill verkligen aldrig må sådär dåligt någonsin igen. Jag har verkligen en nyfunnen förståelse för personer som är deprimerade eller som mår dåligt på annat sätt. Kroppen och hjärnan sitter ihop, så ta hand om kroppen så följer hjärnan efter. Även kul-stress är stress, så lyssna på era kroppar och knoppar så att ni slipper hamna där jag gjorde. Ta en paus då och då och känn efter om det är för mycket. Det är otroligt viktigt.

I dag ska jag testa en annan sak som jag verkligen har längtat efter – Crossfiten. Äntligen!

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

21 kommentarer

  1. jag har tidigare varit utmattad eller utbränd, år 2009, och det har tagit mig flera år att ta mig tillbaka. Jag kommer aldrig att orka jobba till 100% igen, men det vill jag inte heller. Det var ett rop från min kropp att den inte orkade hålla den takt jag hade innan, så den takten har betydligt saktats ner och jag har fått insikt i en hel del annat som finns i livet. Tar vara på dagen mer, unnar mig lediga dagar, städar inte lika ofta och mina krav har sänkts betydligt.
    Idag är jag glad att jag fick en aha-upplevelse, min utbrändhet, annars hade jag kanske inte levat…
    Lycka till och ta det lugnt!

  2. Tack för att du delar med dig av allt. Du är stålkvinnan som hade en svacka sååå starkt att repa sig så snabbt!!!! Kämpa på och va inte för mkt ja-sägare;);) önskar dig all lycka och hoppas du e tipp topp snart mvh E

  3. Vad skönt att höra att du mår bättre. Jag gick in i väggen förra våren, och känner igen mig i det mesta som du skriver. Så fruktansvärt obehagligt! Ta det lugnt, och försök att komma ihåg att planera återhämtning efter lite mer intensiva perioder! Stor kram

  4. Jag har levt med ångest och depression läänge länge, o det sätter spår. Jag kommer alltid vara känslig, alltid ha kvar de sidor av mig som ställer till det, men jag lär mig arbeta med dem i stället för mot. Så himla svårt bara!

    Jag har haft praktik inför anställning i ca en månad nu, och igår blev jag anställd. O jag har ”kraschat”. Stressen, pressen, oron man känt slår ut kropp och knopp.
    Idag borde jag ha stannat hemma, men valde att jobba.
    I morgon blir det nog en sjukskrivning.. att det ska vara så svårt, för en själv, att acceptera sin sjukdom! Hade jag haft feber hade jag sjukskrivit mig direkt, men nu?
    Jag har varit bra på att lyssna och skilja på signaler, när jag kan utmana och när jag bör stanna hemma.
    Men ja, det känns ju så fel att stanna hemma direkt när man blivit anställd.
    DOCK vet ju chefen om detta.
    Jag behöver bli bättre på förstå att vägen tillbaka är lång efter så många år med sjukdom. Det sätter djupa spår. Att stanna hemma känns som ett nederlag, när det egentligen är sunt. En dag hemma nu eller en – två veckor hemma sen.

    Så även om din krasch var rätt kortvarig- ta hand om dig och känn efter en extra gång ibland.

  5. Tack för att du delar med dig. Tycker om när du delar med dig om allt i ditt liv, allt är ju inte alltid roligt. Jätteskönt o höra att du mår bättre! Du är en fantastisk inspiration så sluta aldrig blogga!!! Hejjar på dig att du blir 100% igen. Kramar

  6. Fint att du delar med dig! Älskar det med din blogg, öppen och ärlig! Ta hand om dig 🙂

  7. Fint att du delar med dig av detta! Det finns något vackert i allt och jag tycker det är så mycket mer givande att läsa en blogg som faktiskt öppnar upp för det riktiga och inte bara delar guldögonblicken, det blir så mycket mer intressant! Stor kram till dig och jag håller tummarna för att du blir helt frisk inom kort!

  8. Härligt att du ser ljuset i tunneln! Det är svårt det där med att stanna upp och bara vara ibland.
    Stor pepp till dig att du kommer igen snart. nu är det ju snart sommar och sommaren i London är fantastisk! Nu får du chans att njuta i din EGNA trädgård! Hurra för det 🙂 stor kram

  9. Fina du! Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter, det är sådant som får en att fortsätta besöka din blogg. Ska jag vara ärlig så har jag faktiskt gått och tänkt på dig ibland, och hoppats att du mår bättre. Du har gjort ett intryck på mig! Många stärkande kramar <3

  10. så fint och modigt att du delar med dig. Tror så så så många kan relatera. Usch, psykisk ohälsa är bland det värsta som finns. Kram till dig!

  11. <3

  12. Första kommentaren jag lägger, men du är grym!

    /Säkert inte din enda 23-åriga ”manliga” läsare

  13. Tack för att du delar med dig! Jag var med om något liknande i början av året, där jag också föll ner i ett svart hål och helt plötsligt blev någon som inte kunde sluta gråta. Kände inte igen mig själv, visste inte vem jag var. Men med hjälp av läkare och familj så börjar jag också sakta men säkert komma tillbaka. Och det jag lärt mig av den upplevelsen är att börja njuta av varje dag som är en ”bra” dag, uppskatta det man har och uppskatta sig själv! 🙂
    Stor kram, och fortsätt att krya på dig!

  14. Så fint att du delar med dig! Hoppas du snart är fullt återställd. Kramar

  15. Tack för att du delar med dig Tess!
    Jag har hängt med dig och din blogg i många år nu. Du är en fin, stark och modig människa.
    Alla mår vi dåligt i bland. Många går på högvarv och det är inte alltid lätt att veta vart de osynliga gränserna går. Vi är ju inte odödliga. : )
    Fast det är inte många som vågar berätta om att de fallit över kanten. Så Tack!
    Lycka Till på din väg tillbaka till ditt vanliga jag, fast 2.0.
    <3

  16. Hej Tess!
    Jag blir glad att du delar med dig av det här inlägget!
    Jag tror att många ser dig som en snygg tjej med en modellkarriär i London, en fin pojkvän och en söt hund!
    Och fastän det såklart också är du, så tror jag att du underlättar för många när du för såna här saker till ytan, utifrån et personlig synvinkel.
    Psykisk ohälsa (nu vet jag ej om det var det som du råkade ut för, men kanske en fysisk och pyskisk krash som blev för mycket och resulterade i något liknande) tar form i så många olika ansikten. Det är lätt att vi får för oss att det bara är de utifrån sett ”mindre lyckade” som råkar ut för det. Men så är det inte. Det händer oss alla nästan någon gång i livet. Ibland flera gånger, för vissa en daglig kamp, för andra bara en gång eller ett fåtal gånger.
    I vilket fall, tack för qtt du delade med dig av din krash, och att du vågar berätta att du kännt dig orkeslös, nee och bara ”off” under en period.
    Jag tror att du kan hjälpa och få många att känna sig mindre ensamma, genom att vara ärlig med det, fastän det såklart
    säkert känns lite läskigt att lämna ut den delen av sig själv ibland också! Skönt att det börjar vända för dig!
    Stor kram! 🙂

  17. Skönt att höra att du är påväg tillbaka!! Skickar lite extra pepp!

  18. Vilket fint och ärligt inlägg Tess! Nu kan det bara bli bättre, eller hur? Kroppen är helt galen och fantastisk på samma gång. Firade vår bröllopsdag igår, helt underbart:) men strax en månad innan vi skulle gifta oss fick jag en panikångestattack. Overklighetskänslor som trädde fram just innan jag skulle till jobbet. Grät i timmar och ringde min man och vänner. Aldrig känt så innan och inte heller sen dess. Tack och lov! Vore ”onormalt” att inte reagera på livsavgörande beslut och känslor. Ta hand om dig! Kramar <3

  19. Hej! Intressant ämne. Var på en stressföreläsning i förra veckan. När man är stressad så producerar kroppen olika ämnen. Adrenalin – som ger en positiv effekt, du känner dig pigg och alert. Men också kortisol. Om du är konstant stressad under en längre tid så att kroppen producerar kortisol konstant så bryts kroppen långsamt ner. Du stänger helt enkelt av och då är risken stor att man hamnar i en depression. De positiva effekterna från adrenalinet gör att man oftast inte märker något förrän det gått rätt långt. Allt är kemiskt. Detta visste du nog redan eftersom du alltid är påläst, men jag tycker det är väldigt spännande hur kroppen fungerar. Ta hand om dig!

  20. Hej Tess, hittade din blogg nyligen nar jag och min pojkvan tittade pa wedding proposals pa youtube. Jag bor i London sedan nagra ar tillbaka och var med om samma sak som du forra aret. Vad som fick allt att vanda var en helt fantastik kvinna som jag traffade har som jobbar med body awareness och en session med henne vande hela mitt liv. Hon forklarade allt om hur kroppen ar kopplad med hjarnan och fragade ganska personliga fragor som hon tillslut gjorde en helt fantastisk analys med. Jag var mallos. Maila mig om du vill ha hennes detaljer, hon jobbar i norra London och jag tror verkligen att du hade haft stor nytta av att traffa henne. Kram

  21. Styrkekramar till dig!! Skönt att höra att du är påväg att må bättre igen <3