Ett sånt där babbligt inlägg om bröllopstankar

1858453268

Nu är det nästan exakt en månad till jag och Garth gifter oss och exakt två veckor till vi åker till Zimbabwe.

Och nu har nerverna verkligen kommit på riktigt…

Visst vi har massor att göra och att planera både ett bröllop och en så pass stor resa gör det i princip till ett heltidsjobb och jag har det plus mitt vanliga jobb, modellandet på heltid + bloggen + att vi försöker ha ett liv med. Så jag skulle ljuga om jag sa att det inte var kaotiskt hektiskt för tillfället. Jag har aldrig haft så mycket att göra som jag har just nu. Men det är ändå okej, för allting är så himla kul.  Jag älskar att blogga, jag älskar mitt jobb och jag älskar Garth och jag ska få gifta mig med honom. Otroligt stort!

Men jag är ändå ganska nervös, att gifta sig känns otroligt pirrigt och vuxet och ibland har jag blandade känslor. Jag är nog den som är mer orolig över att binda mig än vad Garth är, jag är den som är rädd att någonting ska kännas fel eller kanske inte fel, men ändå inte helt rätt. Nu känns det helt rätt, men den lilla oron är där för jag tar giftermål på så himla stort allvar. Ja, ni hör hur det snurrar runt i min lilla hjärna just nu…

Innan vi förlovade oss så kändes giftermål och bröllop så himla långt bort. Någonting jag ville göra och som man ska göra, men någon gång i framtiden. Jag är absolut inte den som har planerat eller fantiserat allt för mycket om mitt framtida bröllop. Jag klickade helt enkelt inte på det sättet med någon av de andra killarna jag var tillsammans med. Det kändes helt ärligt efter ett tag som att det aldrig skulle hända, så jag tänkte inte allt för mycket på det.

Men nu helt plötsligt är det på riktigt och allvar, med Garth känns det så bra och vi ska lova att älskar varandra helt livet. Jag skulle aldrig ha velat göra det med någon annan och även om jag känner i hjärtat att jag till 100%  har valt rätt, så är jag ändå lite nervös.

Jag tror att det är för att jag är skildsmässobarn själv och jag är så rädd för att utsätta mina barn för samma sak. Jag vill ha ett helt, stabilt och tryggt hem, inte två olika som man åker till varannan vecka där man lever i två världar som inte verkar ha någonting med varandra att göra. Mina föräldrar var så himla osams till på köpet, så det gjorde inte saken bättre att de knappt kunde prata med varandra. Min 30-årsfest och nu på bröllopet är första gången de har setts på över 20 år… Det var i slutändan trots allt det bästa för dem att separera och jag har nu svårt att ens tänka mig dem som ett par. Men när man är 4 år gammal så kan man inte se det så rationellt, då känns det mer som att hela världen rasar samman och man förstår inte varför. Min reaktion var att jag slutade äta och blev jätte grinig och ”jobbig” under ett års tid.

Pappa gifte senare om sig med Aja och de har varit gifta i över 20 år nu, så där finns det trots allt en bra förebild ändå. Det ger mig lite mer hopp när det kommer till giftermål och att hålla ihop. För det är det jag är mest orolig för, hur håller man ihop för resten av livet? Det är en oändlighet, kan man ens älska en person så länge? Jag har älskat Garth i 4 år och det var inte särskilt svårt, men lägg till en nolla på slutet och saker måste väl ändå ha förändrats? Vi är ju ändå två olika människor som konstant växer och utvecklas.

Förhoppningsvis växer vi tillsammans och kan hitta ett sätt att vårda vår relation oavsett vad framtiden har på lager åt oss. Jag tror att det viktigaste är att man gifter sig med någon som har öppna ögon inför att relationen inte alltid kommer att vara helt perfekt och att det kommer att krävas mycket jobb från båda sidor. Garth är verkligen den personen för mig och det får mig att känna mig oändligt mycket tryggare i vårt förhållande än vad jag hade varit annars.

Sen är jag även lite rädd att det ska vara över så snabbt. Helt plötsligt har man gjort en av de mest viktiga och största sakerna i livet och då är det liksom gjort. Nästa grej på listan är att ha barn och det känns ännu större och ännu läskigare. Jag som är lite OCD av mig gillar att ha kontroll och både giftermål och barn är enormt stora händelser som man inte riktigt kan ha full kontroll över.

Det verkar som att alla andra jag känner bara seglade igenom den här perioden innan bröllopet, alla pratar om hur mycket de hade att göra och hur stressade de var, men jag har inte hört en endaste person prata om alla tankar som snurrar runt i huvudet när det börjar närma sig. Det kan väl inte bara vara jag som tänker så här mycket runt själva meningen av bröllopet, tar jag det på för stort allvar kanske?

Och drömmarna! Jag drömmer som en tok för tillfället, 4-5 drömmar per natt. När Garth vaknar för att går till crossfiten vid 05.30 så passar jag på att berätta om de drömmar jag har drömt hittills, så att jag inte glömmer bort dem och sedan somnar jag om och drömmer ännu mer, helt galet! Det är mest bra drömmar, väldigt surrealistiska med även mycket drömmar om barn och graviditet och då och då om själva bröllopet. (Påminn mig så delar jag med mig av min konstigaste återkommande dröm i ett annat inlägg.)

Det kanske bara är jag som tänker lite för mycket och är lite extra känslig, men min hjärna går verkligen på högvarv just nu. Förhoppningsvis är det en fas och jag blir lite mer chillad om en vecka eller två, för allt det här tänkandet gör mig helt slut i pallet.

Sorry för ett babbligt inlägg, men jag känner att jag vill släppa in er i min hjärna lite då och då och inte bara visa ytan.

Är det någon som känner igen sig? Jag hoppas det, annars är det kanske bara jag som är en fruitloop…

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

0 kommentarer

  1. Det är nog ganska många som funderat som du gör strax före bröllopet. Plötsligt känns det att man tar ett jättestort framåt i livet. Det är ju sällan som ”lyckliga” par blir nämnda i tidningar o tv, men det finns många många som håller ihop hela livet. Man tar sig gemensamt igenom de svåra ögonblicken och gläds tillsammans över de lyckliga. Man har sin trygghet i varandra. Och man kan skämta, leka och skratta tillsammans – en dos humor är en av de viktigaste ingredienserna i en relation. Tycker Stella och önskar er all lycka i ert äktenskap.

  2. Jag har alltid haft samma tankar som dig kring giftermål, att det inte var för mig. Men så träffade jag min pojkvän, och då kändes allt det där som saker jag faktiskt ville ha. Bröllop, ett tryggt hem. Mina föräldrar kan knappt vistas i samma rum utan att gå i taket, och detta har precis som för dig gjort mig ganska rädd för giftermål. För vem vet vad som händer om 10, 20 eller 40 år? Kan man älska och respektera samma person så länge?

    Jag tror nog det går. Så länge man båda ser till att aktivt välja att älska och respektera varandra. Att inte glömma bort hur fin och bra ens fina person är, fastän det ibland kan vara svårt att komma ihåg.

    Jag brukar kolla på det här citatet när jag blir nervös över hur stort och läskigt kärlek kan kännas, och så känns det alltid lite bättre: http://media-cache-ec0.pinimg.com/236x/fb/1f/66/fb1f66c48e972d013181d2e14786ba45.jpg

    Ps. Tänk på alla grymma saker du lyckats med hittills. Såklart du kommer klara giftermål, barn och hela köret galant.

  3. Jag kände precis som du gör! Och precis som du säger så känns det som att man är helt ensam i hela världen om att känna just så. Mina föräldrar skilde sig när jag redan var vuxen men de är så fruktansvärt osams att de inte ens kan bete sig hövligt mot varann, och det efter att de har levt i hop i 40år! Det faktumet gav mig en liten livskris och jag började verkligen fundera på om jag ville gifta mig. Inte på om jag ville leva med min sambo, för det var jag säker på, men om jag verkligen skulle ta det stora steget att binda mig på det sättet. Vi gifte oss såklart som planerat, och den dagen blev den bästa dagen i mitt liv. Jag kan ju såklart inte svära på att det kommer hålla för alltid. Men jag vill gärna tro att vi åtminstone kommer kämpa hårt för att det ska bli så…

  4. Förstår dig precis och du är inte ensam om att tänka så! Det är fullt normalt att man blir nervös och överväldigad av att ta ett så stort steg i en relation, ja livet faktiskt! Men jag tror man får försöka ”komma ner på jorden” lite och komma ihåg det allra viktigaste, att man älskar sin partner och vill dela livet med denne. För det är ju det allt handlar om, att man vill dela glädje och sorg, livets alla upp- och nergångar med den man älskar!

  5. Julienne

    Hej Tess! I’ve been reading your blog for a while and I think it’s very nice and personal. I really liked reading about your thoughts on the wedding, because it felt very real and ”human”. Lately I’ve been thinking a lot about the idea of marriage and about being with one person forever. Just like you, I am not sure if you can actually love someone forever (even though my parents are still happy together after nearly 30 years). The thing is – you can’t know. It’s as simple as that. The only thing you can know is that you love someone very much NOW and that you would like to be with them for the rest of your life. I personally feel unsure about whether or not I would actually want to make that promise, but when I think of losing my partner (we have been together for 5 years now) I think ‘of course I always want to be with him’. So I can imagine you decide to take the step and get married 🙂

    What I wanted to say is just that you can never know what happens, that’s a fact. So whatever you do is going to be a promise that you MIGHT not be able to keep. The key is just to realise that there is nothing wrong with that, because there is nothing better you can do than to promise to do your best 🙂
    I personally believe that this is a healthy way to look at it and take away some ‘pressure’ that you might feel. Hope this helps you!

    All the best!

  6. Hej! Jag fick en livskris när jag skulle gifta mig (fyllde 30 samma år.) Vi har två barn tillsammans och min man är mitt livskärlek, ändå började jag tvivla. Jag hanterade allt oerhört dåligt och tack gudarna varje dag att min man orkade stanna. Nu har vi vart gifta i 2,5 år (tillsammans i snart 12) och jag har aldrig vart lyckligare. Jag fullkomligt ÄLSKAR att kalla mig för hans fru m.m. Livet kommer ibland vara tufft och ni kommer göra varandra ledsna ibland men tänk på att ingen är perfekt och gräset är INTE grönare på andra sidan. All lycka till!