Den lilla kritiska rösten

Jag SKA bli lika vig som jag var när jag dansade balett!

Bloggning är sjukt ambitiöst! Det är nästan som att driva ett litet företag.

Du måste jobba hårt för att komma någonvart, sikta mot stjärnorna och förhoppningsvis hamna på månen. Att starta en blogg, speciellt när man är ung, är ett väldigt bra utlopp för kreativitet och driv.

Jag har alltid varit väldigt driven som person. Jag skulle bli modell, jag skulle flytta utomlands och jag ska alltid vara bäst på allt. Bloggen fick följa med av bara farten. Det är smyckesskapande, castings, fotojobb, skådespelarkurser, auditions, filminspelningar,resor, vänner.. ja listan kan bli hur lång som helst.

Jag tror på att göra mycket med livet, det är så kort, så varför inte klämma in så mycket som möjligt? Jag har bestämt mig för att jag ska göra allt och framförallt kan göra allt jag vill göra. Det är någonting som jag lärt mig genom åren, jag var verkligen inte alltid så.

I tidiga tonåren var jag ganska handlingsförlamad. Jag trodde aldrig att något skulle gå vägen eller att jag kunde lyckas med någonting. Jag gav upp innan jag ens hade prövat. Det speglades i skola, fritidsintressen och allmänt välbefinnande. Jag var riktigt riktigt negativ. Det var konstant en liten kritisk röst inne i mitt huvud som dundrade ” Det där gåååååår inte” ” Det kommer jag aldrig att klara av” ” Varför anstränga sig när det ändå inte kommer att gå vägen”. Och jag lyssnade.

När jag var ungefär 16 år gammal fick jag ett ryck, det kom från ingenstans, men det var gudasänt. Jag bestämde mig för att faktiskt prova något och strunta i om det gick eller inte. Bara köra. Det var då mitt modellande kom igång på riktigt, innan dess hade jag varit barnmodell och nu fick jag flytta upp till vuxenavdelningen. Jag var ganska blyg innan dess och hade jättelätt för att rodna. Så jag umgicks bara med mina närmaste vänner och vågade i princip inte prata med någon annan.

Men så fort jag bestämde mig för att ändra mitt liv så var ett av mina mål att bli mycket mer social och utåtriktad för varje dag. Jag satte upp små delmål hela tiden, det kunde vara något så enkelt som att ta en fika med en kompis som jag inte kände så jätteväl till att våga prata med den där snygga killen i skolan.

Det jag gjorde indirekt, utan att veta om det, är att jag slutade lyssna på min inre kritiska röst. Jag fick den att ändra ”Det där kommer aldrig att gå” till ” Vet du vad, det där kanske funkar om jag verkligen försöker och om det inte funkar så har jag lärt mig någonting av upplevelsen” . Numera säger min inre röst ” Go for it” ” Jag vet att jag kan” och ” Det här kommer att bli jättebra” istället.

Det finns en jättebra övning för att hantera din kritiska inre röst i en av Paul McKennas böcker som heter ” Change your life in 7 days

1. Stanna upp för en sekund och lyssna på hur din inre röst låter när den kritiserar dig.

2. Varifrån kommer rösten? Inne i ditt huvud eller utifrån? Framför dig, från sidorna eller bakifrån?

3 Sträck ut din arm och stick ut tummen.

4. Varifrån du än hörde din kritiska röst, få den att prata till dig från din tumme istället.

5. Gör rösten jättedjup som en karl och sen gör den jätteljus som Musse Pigg.

Där påverkar du din inre kritiska röst.

Tänk på en situation där du känner att din kritiska röst var extra aktiv. Gå tillbaka till det tillfället i ditt minne och spela upp vad rösten sa. Testa sen att få bandet att gå snabbare, så att det blir en jättepipig röst istället. Inte så illa längre va?

Allt som finns i vår hjärna kan vi ändra. Den kritiska rösten finns där för att visa oss rätt och fel, men det måste vara konstruktiv kritik. Så fort du lär dig att ändra tonläget på rösten så kan du även ändra vad den säger. Så om du har gjort någonting som du vet kanske inte var så jättesmart. Istället för att rösten säger ”idiot, vad gjorde jag så för” så kan den få säga ” Ja, det var inte mitt bästa val, men jag har lärt mig från mitt misstag och kommer att göra bättre ifrån mig nästa gång”.

Även om jag inte gjorde dessa övningar, så gjorde jag någonting väldigt liknande automatiskt. Jag valde att ta kontroll över min egen situation och det funkade! Jag rodnar visserligen fortfarande ibland, men numera kan jag skratta åt det.

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

0 kommentarer

  1. Du inspirerer, Tess!!
    Takk!
    🙂

  2. Inspirerande inlägg! Det är härligt när du blir mer personlig, mer sånt tack 🙂

  3. Du är så bra! Även om man håller ett visst avstånd till det man läser på datorn så går det mesta du säger in! Diggar din livsstil och attityd (Y)