Komplimangen som gör mig ledsen

Klänning – Tara Jarmon, skor – Pretty Ballerinas, väska – Chanel. Foto – Ida Zander.

”Men du är ju trevlig”

När jag hörde det första gången tänkte jag mest ”ja, jaha, jo, det är jag väl” och tog det som en komplimang och tänkte inte mer på det. Men när jag hade hört något liknande ett par gånger från helt olika personer, olika tillfällen och under en kort tid så började jag undra lite.

Det är en komplimang väl, eller? Är det inte en självklarhet att jag ska vara trevlig, varför låter de så förvånade?

Så nästa gång någon nämde att jag ju var snäll/trevlig eller liknande så bestämde jag mig för att fråga varför. Varför är jag ”ju”… trevlig eller snäll?

Som tur var tog personen inte illa upp och var ganska rak och ärlig i sitt svar. ”Du ser inte ut som en person som jag skulle anta var trevlig”.

What the woof!*

Det är viktigt att tillägga att jag aldrig hade träffat henne tidigare, vi har inga vänner gemensamt som jag vet om och jag har svårt att tro att hon är en bloggläsare.

…och ändå hade hon direkt en förutbestämd åsikt att jag inte skulle vara en trevlig person. Vilken ögonöppnare och vad otroligt orättvist. Hur ser man på någon om de är trevliga eller inte? Personligheten sitter ju verkligen inte på utsidan.

Mig veterligen har jag inget särskilt påfallande resting-bitch-face och det är inte heller så att jag går runt med ett halsband av döda hundvalpar runt halsen. Vad är det som gör att just jag inte skulle vara lika trevlig som någon annan?

För att vara helt ärlig har jag inte fått något riktigt svar på det. Jag är verkligen inget surkart utan går ofta runt och småler lite och inte på ett creepy ”I’m going to kill you” sätt. Mer nöjd med livet liksom. Jag är glad, positiv, pratar gärna med främlingar och är allmänt snäll och hjälsam om jag får säga så själv.

…och ändå blir jag dömd innan jag ens har öppnat munnen.

Jag frågade ett par vänner och fick en del olika svar. ”Du ser bra ut, många som ser ut som du är bitchiga”. ”Du är ofta uppklädd”. ”Du är självsäker” ”Du kan se fokuserad ut ibland”. ”Du är blond… (?)”.

Vad är det egentligen som gör att vi dömer någons personlighet utan att vi ens har utbytt ett ord?

Det är en sak om någon springer runt naken på gatan och sjunger psalmer, då skulle jag nog döma lite. Eller om de gjorde något opassande, som skrek åt sina barn eller använde tutan lite för mycket i bilen. Då skulle jag nog kunna lyfta på ett och annat ögonbryn. Men bara från att se någon gå ner för gatan, titta på kläder i en butik eller sitta på tunnelbanan så skulle jag har svårt att ens gissa vilken typ av person de är.

Det som skrämmer mig mest med hela grejen är hur många fler som har tänkt samma sak och inte sagt något. Tänk att man på något sätt kan utstråla precis tvärtom mot vem man egentligen är. Det gör mig lite rädd och ganska ledsen.

Men det viktigaste är att jag nu inser hur det känns för andra människor som blir dömda för hur de ser ut mycket oftare än vad jag blir. Nu förstår jag i alla fall på en mindre skala hur de känner. Och det är verkligen inte kul och otroligt orättvist att få en stämpel på sig oavsett hur man klär sig, ser ut, hudfärg, religion eller handikapp.

Det jag vill säga är att det gamla ordspråket ”don’t judge a book by it’s cover” är väldigt vettigt. Det är så lätt för oss att döma med fel sinne. Det är inte ögonen som berättar för oss vem någon är, det är öronen.

Har ni någonsin blivit dömda bara baserat på hur ni ser ut/klär er/hudfärg eller liknande? 

*(det är våra ”järnspikar” här hemma, för att vänja oss vid att inte svära inför Ace).

Write a comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

11 kommentarer

  1. Blir så trött på folk som öppnar munnen och inte tänker sig för alls, jag får höra ”vad smal du är” (och ”du äter kanske inte pizza?”) ”du ser så seriös ut” ”vad trött du ser ut” ”trodde jag inte, att du jobbade med *** du ser inte ut som en sån” (har tydligen ett jobb som typ en smart man bara kan ha) ”du går kobent” och allt möjligt, jaha tack vad ska jag göra av den informationen? Kan man inte säga något snällt (för nej, det är inte snällt) så säg ingenting alls. Jag är 30 år gammal men folk tycker jag ser ut som 20 år, folk gör också en stor grej av det. Jag vet att de menar väl, men jag har ingenting emot min ålder och när de säger ”fast du är så gammal” blir jag mest irriterad.

  2. Jag vet kanske inte om dömd är rätt ord men som kvinna på närmare 190 cm har jag i leva mitt liv i vartfall fått stå ut med människors ogenomtänkta kommentarer och blickar. Allt ifrån den överlägset vanligaste ”hur lång är du egentligen?” till den riktigt lustiga kommentaren om ”vädret däruppe”. SNARK. Jag tänker inte på det längre men fick växa upp extremt medveten om allas blickar och viskningar. Vissa människor pekade… Nu för tiden bryr jag mig inte längre. Min längd har blivit en fantastisk tillgång i mitt yrkesliv på så sätt att ingen försöker sätta sig på mig eller spela några maktspel med mig. Privat medför den (det är i vartfall min upplevelse) att jag slipper en hel del sexistiska kommentarer och oönskade närmanden från det motsatta könet. Min fästman (som först nu börjar vänja sig vid folks stirrande) blev dock i början av vår relation väldigt illa berörd över hur människor betedde sig (stirrandet, pekandet, viskandet) och ville helst läxa upp dem allihop (inklusive deras föräldrar). Trots att jag idag är glad och stolt över min längd kommer jag på mig själv med att känna oro och en gnutta sorg över allt en (eventuell) framtida dotter kommer behöva utstå under sin uppväxt på grund av sin längd och det kan göra mig ledsen. Tycker i vartfall just längd är ett bra exempel på att människors ömma tår kan vara vad som helst – många människor som pratar med mig om min längd gör ju det för att de tycker att det är häftigt att jag är så lång som jag är och vill ju verkligen ingenting illa. Kontentan är väl att tänka sig för innan man kommenterar någons utseende även om ens intentioner med kommentaren är de allra bästa ☺️

    Hur som! Tack för en bra blogg med genomtänka (och genomarbetade) inlägg! Trevlig helg 😍

  3. Or: ”Too bad you’re such a nice person, otherwise I would hate you for being that pretty”… Le WHAT? :/

  4. Jag hade precis den här diskussion med min nära vän igår. Jag har fått höra samma påståenden av både tjejer och killar. Killar som först inte velat prata med mig för ”det är ingen idé, hon ser inte ut att vilja prata med någon som mig” eller tjejer som antar att jag är ”full of myself” och förutspår att jag kommer vara otrevlig. Ibland undrar jag om det är mitt fel? Är det några signaler som jag sänder ut till andra som misstolkas? Är det något jag gör som är fel? Jag har frågat mina vänner/min sambo hur de uppfattat mig första gången och de har däremot sagt att jag verkar tystlåten, snäll men också påpekar att det är förutfattade meningar just pga utseende och hur jag klär sig. Likaså med mina vänner! Min vän nämnde att hon har varit med om tjejer som direkt när de börjat lära känns varandra försöker ”tävla” med henne om vem som är ”bäst”, fastän hon absolut inte bryr sig om vem som har den stilrenaste klädstilen, har roligare/mer intressant/välbetalt jobb, vem som hakar på nya trender först eller vem som är lyckligast i sin relation osv.
    Det värsta är när man märker att (speciellt tjejer) har förutfattade meningar och direkt beter sig illa mot mig, sarkastiska påpekanden, höjer på ögonbrynen och (utan att försöka dölja) ser ner på mig, som om jag hade gjort något fruktansvärt fel. Har ibland blivit introducerad till någon som valt att kolla mig i pannan istället för ögonen och sedan vänt ryggen emot mig och börjat samtala med övriga gruppen så att jag står utanför. Jag är inte den person som gillar att stå i centrum eller för del delen säga ifrån… något jag kanske borde göra men istället väljer jag att ta ett steg tillbaka för det är ändå inte personer som jag vill bekanta mig mer med.
    Har vänner som säger att jag ska ta det som en komplimang men seriöst… jag är hellre utan såna typer av ”komplimanger”. Jag är närmare 30 år och tycker att människor vid det här laget borde ha vuxit upp lite mer. Jag är tyvärr inte lika självsäker i mig själv som du är, önskar att jag hade varit det (något som jag måste arbeta med med). Tycker iaf att det är så himla tråkigt för jag känner själv att jag är en snäll och trevlig person. en tycker jag det är synd för dom som har förutfattade meningar för de kanske går misstag om fina människor som är värda att lära känna och ha i sina liv.

    Jätte viktigt ämne att ta upp tycker jag! Ursäkts lång kommentar men det träffade mig verkligen det du skrev.

  5. Jag har också fått höra det. Tydligen pga att jag är snygg, smart och lite reserverad/avvaktande mot folk jag inte känner (vilket beror på att jag är introvert, men är aldrig otrevlig!). Om man är normsnygg tror folk att man per automatik är överlägsen och dryg verkar det som.
    Jag bryr mig egentligen inte särskilt, jag vet ju att jag är väldigt trevlig och jättesnäll, och det vet alla mina vänner/familj också. Vad främmande tycker spelar väl ingen roll? Om de är så dumma att de dömer oss för hur vi ser ut är det värst för dem.

  6. Bra fråga, jag tror att människor dömer en för att kunna placera varje människa i ett fack, personlighet, personlighetstyp, att det annorlunda är hemskt provocerande, att man inte följer normen.

    Jag har blivit utsatt för det hela mitt liv. Då jag inte har varit som alla andra, gått med special klass i högstadiet(haft svårt att få vänner i sin tur, medans andra har med sig sina vänner från skoltiden, inte jag), varit den udda fågeln jämfört med andra som följer normen.

    Så detta har gjort eftersom jag har gått större delen av mitt liv ensam, utan några bästa vänner eller nu har jag växt ifrån vänner jag hade, men i och med detta har jag aldrig dömt någon, många kan säga ”jag accepterar alla människor” men få är så öppensinnade, fördomsfria som jag är och har blivit på grund av min erfarenhet jag ständigt har i kontakten med andra människor i samhället.

    Tex, jag boxas numera och det sker nog på varje pass att nya som deltar går på mitt utseende(inte den mest vältränade eller snyggaste)i stället för att gå in med öppet sinne. Tur har jag gått på det så pass länge nu så jag har hittat människor som inte dömer mig, som bryr sig genuint om mig och accepterar mig för den jag är, i dagens samhälle är det få förunnat. Även har jag provat andra boxställen, men det kändes som att det var för intimt, menat att dom som har startat dessa och deras vänner ska kunna gå på detta – ingen utomstående ska få känna sig hemma eller delaktig.

    Till sist var jag på ett jobbförmedlarcenter för herrans massa år sedan. En tjej som deltog i detta var blyg, tystlåten, introvert men jag fångade upp henne, började prata med henne eftersom jag inte heller direkt kände någon där. Men med tiden lärde vi känna varandra under denna period så hon sa till sist ”tack för att du är så öppensinnad och fördomsfri, började prata med mig”. JAG dömer aldrig någon, ack desto mindre har fördomar om någon eller några tills dom har bevisat motsatsen vill säga.

  7. Den värsta fördomen utomstående har om mig är relaterat till min sjukdom/handikapp. Jag har typ 1 diabetes och när folk får reda på det så får jag ofta frågan ”åt du för mycket socker som barn?”/”lät dina föräldrar dig äta godis varje dag?” eller så säger folk något i stil med ”men, du är ju inte tjock!” (har även hört detta från medicinskt utbildade människor). Eller människor som jag precis träffat som föreslår att jag ska äta okra eller kanel så kommer jag bli frisk med en gång och undrar varför jag inte gjort det innan. Så jag måste alltid förklara att typ 1 diabetes, till skillnad från typ 2, inte har något att göra med vikt/övervikt och vad man ätit att göra. Det är en autoimmun sjukdom som för att ens immunförsvar förstör ens insulinproducerande celler och det gör att det man äter inte kan komma in i kroppens celler och fastnar i blodet istället; det är därför blodsockret blir högt (mycket av det man äter omvandlas till blodsocker (ja, även protein!). Vem som helst kan drabbas av detta och tyvärr finns det inget man kan göra för att bli frisk igen. Dock så finns det de som rakt ut säger att de inte tror på mig och att jag bara vill vara ett offer och få andra att tycka synd om mig eller de som fortsätter att säga att jag kan kan få igång mina insulinproducerande celler igen om jag bara äter två matskedar kanel om dagen eller om jag tränar mer/går ner i vikt… Detta är en daglig kamp för mig och ibland säger jag inte till andra att jag har denna sjukdom, vilket kan vara livsfarligt om jag skulle svimma på grund av låga blodsocker till exempel.

  8. Jag tror det finns en aura/utstrålning hos alla som skickar diverse signaler utåt. Även snygga människor kan ha en varm/fin aura. Men bra att du fick veta det så kan du vara medveten på ett annat sätt i fortsättningen. Du kan säkert med små små medel bättre visa ditt värme även utåt 🙂

    1. Jag tankte ungefar samma som Julia, baserat pa liknande kommentarer jag sjalv fatt. Det har fatt mig att medvetet forsoka (ibland orkar jag bara inte) tanka pa att forsoka utstrala en annan typ av energi nar jag ar i sociala situationer bland manniskor som inte redan kanner, tycker om, eller alskar mig.

  9. Jag tror dina vänner och övriga kommentarer här inte är helt fel ute.

    Det kanske låter skevt men du ser nog rätt priviligerad ut i ditt liv. Många människor har som du vet tragliga, tunga, vardagar, men du ser ut (iaf genom din blogg, men det låter som även i livet), som att du undkommit det. Och människor undkommer oftast det genom att på ett sätt bejaka ett klassamhälle där de är medvetna om att de kommit undan, därav gör en åtskillnad på sig och andra. De mer välbärgade människor jag träffar ser ofta trötta ut, för de lägger sådan vikt vid att jobba. De mer normala människorna lyckas inte ha fint hår, vara uppklädda etc varje dag.

    Jag förstår att man värderar sitt yttre för att må bra! Och det är hemskt att inte alla mår någotlunda bra eller så bra ens som de faktiskt kan må givet sin förutsättningar. Men jag tror det kan skava i ögat för vissa att det finns folk som ”klurar ut det” eller prioriterar på ett sådant vis eller inte värderar arbete framför allt antingen av behov eller plikt. Att klä upp sig etc gör ju också på ett sätt att man skiljer sig från andra, genom en medveten handling, är kanske poängen. Det kan vara fel. Men om man sliter som de andra, eller ser ut att göra det, så är man lättare att närma sig och förhålla sig till. lite slarvigt och långt skrivet här.

  10. Jag kan definitivt ha förutfattade meningar om kvinnor och män som är uppklädda och lagt ner tid på hår/smink/styling. Det betyder självklart inte att man är en otrevlig människa, men det kan enligt mig vara en indikation på att man är ytlig och fåfäng, vilket inte direkt är trevliga attribut, och inte direkt signalerar att man är down-to-earth, förstår klassamhället, eller liknande. Det är sant att det är antaganden man gör, personligheten sitter inte i utseendet, men alla människor gör alltid generaliseringar, det är inget man kan undvika då det är en del av vår biologi.

    Om man vill slippa såna kommentarer så får man helt enkelt tänka på vad för signaler man sänder ut, det går inte att ändra hur alla andra människor tänker 🙂 Även om du ler, är positiv osv när du träffar någon så kan man inte veta det när man bara tittar på dig. Precis som du har förutfattade meningar om folk som kanske har slitna eller trasiga kläder på sig, som bråkar med sina barn osv. så betyder det heller inte att du känner de som person och vet om de är trevliga och snälla människor i alla andra situationer. Du ser ju, precis som de flesta du stöter in i vid diverse tillfällen, bara ett ögonblick av deras liv 😉

    Sen kan det ju såklart vara positivt att du är uppmärksam på det, så du kan lära din son tex att inte ha förutfattade meningar om okända människor 🙂