Diastasis Recti, delade magmuskler – Ett år senare

Nu har det gått nästan exakt ett år sedan Ace föddes och jag lider fortfarande av min Diastasis Recti.

Ni är många som har emailat mig och delat era historier och pepp under året. Tack snälla för det, ni är underbara <3

Jag förstår nu att det här är något som påverkar många. Speciellt jobbigt är det när media och bloggar visar upp platta magar nästan direkt efter födseln och man själv står där och ser nästan lika gravid ut som innan. Det ger någon form av prestationsångest och många undrar varför kroppen inte ”fungerar” som den ska.

Jag passade på att ta ett par bilder i morse så att ni ska se hur min mage ser ut i dag. Det är ganska mycket extra hud, en del bristningar och min navel är bara att glömma. Men det viktiga jag ville visa är putningen som är kvar från min Diastas.

Det har blivit mycket bättre, speciellt sedan jag fick hjälp från en physio, men det är en bit kvar innan jag kommer att känna mig helt normal i kroppen igen.

Jag har alltid varit en person med en väldigt platt mage, oftast med ett 6-pack och stark core. Mycket kommer säkert från att jag har yogat så mycket och så länge. 12 år med först Ashtanga 2 ggr i veckan och numera hot yoga med Ashtanga liknande flow. Lägg till ett par år av CrossFit på det och min mage var i riktigt bra form när jag blev gravid med Ace.

Jag yogade även genom hela graviditeten, även i vecka 42 (jag skrämde några blivande mammor med min jättemage). Så på det sättet hade jag allra bästa förutsättningarna för att mina magmuskler skulle stänga sig igen.

Nu till problemet – Jag är petite, Ace var stor och jag gick över 2 veckor.

Att väga 47 kg i grunden och bära en 4 kg bebis är mycket och min mage fick leta sig framåt för att få plats. Jag kände redan i vecka 12 att livmodern ”ploppade ut”. Jag menar att jag till och med kände själva känslan. Det var som en ballong under vatten som inom ett par sekunder bubblade upp och ut. Jättekonstig känsla vill jag lova, men häftigt!

Så det är inte så konstigt att mina magmuskler fick dela på sig rejält för att ge plats. Lägg till att de även behövde snitta upp magen för att få ut min lilla bjässe till bebis, så förstår jag precis varför min Diastas är lite allvarligare än mångas.

Oftast är det tvilling och trillingmammor som lider mest av Diastasis Recti, men man kan som jag även få det med bara en bebis.

Jag har läst mycket i ämnet och det jag har lärt mig från bloggar, böcker och min physio är;

– Kroppen gör sitt jobb och drar ihop sig under de två första månaderna. Efter det är det upp till oss att hjälpa den på traven. Tyvärr sa min läkare till mig ”9 months to grow, 9 months to go”, som är jättekorkat. För då väntade jag med att be om hjälp istället för att få det direkt när magen hade slutat dra ihop sig på egen hand. Jag såg ju fortfarande gravid ut till Ace var 5 månader gammal!

– Diastasis Recti kan ge framfall, inkontinens, ländryggsproblem och navelbråck. Så det är inte bara ett kosmetiskt problem. Själv har jag klarat mig med bara ett litet navelbråck.

– Det är inte bara själva ”sexpacksmusklerna” som är påverkade utan även alla musklerna under och runtomkring. Själva ”korsetten”, de sneda magmusklerna och även bäckenbotten. Det är faktiskt bäckenbotten och korsetten som är viktigast att träna för att minska sin diastas.

– Det bästa man kan göra är core övningar som fokuserar på undre magmusklerna och bäckenbotten. Det värsta man kan göra är situps och andra övningar som gör att magen blir spetsig och bindväven sträcks ytterligare.

Hormoner påverkar elastisiteten av bindväven, så när man slutar amma kan magen dra ihop slig lite mer för att bindväven drar ihop sig. Man är till exempel mycket vigare när man är gravid och ammar än annars.

–  Hållning, hur vi bär våra barn och våra vanor kan påverka diastasen. Om vi skjuter fram magen konstant så får bindväven inte chansen att dra ihop sig och magmusklerna blir sträckta utåt. Man ska därför försöka att varken svanka eller att ”stoppa under” rumpan för mycket. Det är bättre att hålla en jämn rak ryggrad och jobba med att dra in naveln mot ryggraden i vardagen.

Själv bär jag spanx dagligen för att hjälpa till att hålla ihop magen och för att jag ska tänka på min hållning.

Numera tränar jag 2.5 h varm yoga i veckan och det går jättebra. Jag undviker core-övningarna, utan gör de jag har fått från min physio då istället. Jag kan fortfarande inte göra situps eller liknande.

Men det är mycket bättre redan, för 6 månader sedan kunde jag knappt göra någonting alls. Hela magen var som gelé och det fanns noll stöd. Jag hade ont i ryggen och kände mig allmänt svag.

Min physio gav mig dessa övningar att börja med;

1. 10 x 10 sekunder on, 10 sekunder off. Jag spänner bäckebotten, alla tre steg och sedan drar jag in naveln mot ryggraden och håller i 10 sekunder. Vila helt 10 sekunder och gör detta 10 ggr.

2. Samma sak som över men medan jag gör en squat med händerna i bönposition (det är skönt att trycka dem mot varandra för att ta stöd)

3. Samma sak igen, men liggande på golvet på rygg och böja ett ben i taget i takt.

4. Ligga på rygg på golvet med lyfta ben och hålla dem där tillsammans med bäckenbotten i 10 sekunder.

Jag ser till att göra minst en av dessa övningar dagligen och går igenom allihopa när alla andra gör magövningar på yogan. Just att jobba med bäckenbotten har verkligen funkat för mig. Det var genom de här övningarna som min mage faktiskt började gå ihop och jag kunde bära mina vanliga kläder igen.

Jag är inte helt där, det är i alla fall 10-15% till att jobba ihop. Men numera är separationen bara 1.5 cm bred precis vid naveln, fortfarande ganska djup, men inte särskilt lång. Den dagen jag är klar med graviditeter kommer jag antagligen att titta lite på alternativet att gå in och sy ihop magmusklerna igen. Jag har svårt att se att de kommer att gå tillbaka igen efter nästan graviditet när det har tagit så lång tid den första gången.

Om du liksom jag, lider av Diastasis Recti – se till att få hjälp, traggla på med övningar och tappa inte hoppet!

 

Att leva med ångest och ändå må bra

Klänning – Fashion Union, väska – liknande här, sandaler – liknande här. (annonslänkar) Foto – Ida Zander

Ni som har följt mig ett tag vet att jag har haft problem med ångest, framförallt när jag var yngre.

Allra värst var det i tonåren då jag verkligen kunde växla från att vara helt stängd och hålla allting inne och bara släppa ut utan kontroll. Jag minns hur det nästan kliade i kroppen, jag kunde gå runt med en obehaglig känsla utan att egentligen veta varför eller ha en specifik anledning.

Det gick till och med så långt att jag ibland fick tryck över bröstet och dubbla hjärtslag. Jag hade ofta ont i magen och mådde allmänt dåligt. Ångesten hade mig i sitt grepp och jag var för ung och oerfaren för att kunna hantera det själv.

Jag är nästan helt säker att min ångest bottnar sig i en orolig barndom med mycket ovisshet, skrämmande händelser, en riktigt stökig skildsmässa, nya partners, ett liv ena dagen utan rutiner och den andra väldigt strukturerat. Jag var tvugnen att växa upp alldeles för fort, det fanns inte utrymme för att vara barn helt enkelt.

Sjukt förvirrande för en barnhjärna och ännu värre för en tonårshjärna som hade behövt ha någon att luta sig mot. Jag hade behövt prata med någon och fått ordentlig hjälp med min ångest då, men det fanns tyvärr ingen i min närhet som såg det.

Då hade jag ingen aning om varför jag kände som jag gjorde. Mitt enda vapen var att fly så fort en situation blev för mycket. Jag flydde relationer, vänner, familj, länder… och det funkade.

Jag mådde som allra bäst när jag flyttade till London och på ett sätt klippte med mitt gamla liv. Jag kunde för första gången till 100% bestämma över mig själv och även ta hand om min mentala hälsa på ett annat sätt.

Det var då jag började nysta i varför jag agerade på vissa sätt och hur jag kunde stoppa mig själv från att stressa upp mig och må dåligt av småsaker. Jag byggde ett helt nytt liv med helt nya rutiner, verktyg och riktlinjer.

Sedan dess har det bara blivit bättre och bättre.

Jag kunde få lite ångest när jag hade PMS eller om det var en extra stressfull vecka. Ofta kunde jag inte sova natten innan stora modelljobb. Men det blev mer och mer hanterbart.

Sen fick jag barn och allting kom tillbaka.

Jag fick en ångest-chock de första 3 månaderna efter Ace kom. Jag hade katastrof-tankar, konstant tryck över bröstet och mådde illa av stressen av ovissheten en nyfödd kom med. Jag tappade kontrollen igen och ramlade ner i ångest-hålet. Det var en otroligt tuff tid och även om den var kort så kändes den väldigt lång.

Men så sakta men säkert började jag använda mina verktyg igen. Mindfulness, yoga, tacksamhet, rutiner, goda vanor, att röra på mig, struktur och ett växande självförtroende i Mamma-rollen fick mig tillbaka på banan igen.

Och nu kan jag helt ärligt säga att jag har mindre ångest än vad jag någonsin har haft förr. Jag vet inte om det har med hormoner att göra, bra rutiner, att mitt liv kanske känns lite mer komplett och jag inte söker på samma sätt eller att de små sakerna inte är så viktiga längre? Oavsett vad det är så funkar det.

Jag är väldigt stolt över mig själv. Resan jag har gjort har varit lång och tuff, men nu är det jag som är i kontroll över min ångest istället för tvärtom. Den är inte ett problem i min vardag längre och det känns enormt bra. Go mig!

Någon mer som lever med ångest?

 

6 Tidlösa Second-Hand Designer Väskor

1. Chanel ”classic” 2. Saint Laurent ”Chyc”, 3. Céline ”Phantom”, 4. Chanel ”Grand shopping”, 5. Prada clutch , 6. Louis Vuitton ”Neverfull”. (annonslänkar).

Ni var visst lika intresserade av second-hand designer grejer som jag är, vad roligt!

Inte bara för att det är billigare, utan även för att det är ett bättre val för vår miljö. Jag är för konsumtion, det är vad vårt samhälle och ekonomi är uppbyggt av. Men jag är inte för slit-och-släng konsumtion. Köp det du vill ha, använd det väl och sälj det eller ge bort till välgörenhet när du är klar.

Jag har verkligen inte alltid känt på det sättet, utan är skyldig till att samla på mig massor med kläder som bara har legat i min garderob och varit ivägen. Men nu har jag börjat på riktigt att ta tag i mitt problem. Jag rensade precis ut 10 par skor som gick direkt till välgörenhetsbutiken i området och nu är det dags för väskorna.

Nu när jag köper något så ska det vara ett plagg som jag verkligen älskar och vill använda länge. Och när jag är klar med det så flyttar det vidare, inte in längst bak i garderoben.

Kvalitet över kvantitet, välbevarad second-hand, praktiska mamma-vardagskläder och saker som jag verkligen älskar får grönt ljus. Trendplagg från kedjor och impulsköp är det slut på.

Någon som är sugen på samma?

I kollaget hittar ni 6 stycken tidlösa second-hand designer väskor från Vestiaire Collective. Själv är jag både sugen på den ljusa neverfull väskan från Louis Vuitton (den perfekta semesterväskan) och den lilla gammelrosa clutchen från Prada.

Mitt nästa steg är att lägga upp alla designergrejer jag vill bli av med på Vestiaire Collective. Jag ska ta en lördag då Ace får hänga med Garth så att jag får tid att fota och lägga upp. Ni kan förresten hitta min profil här, jag har ett par saker som ligger uppe sedan tidigare. 

 

Min Paris Guide #3

Det är dags för en Paris guide 2018, vi åker över ganska ofta och provar nya restauranger och bor på nya hotell varje gång och jag delar gärna med mig av mina favoritställen.

Ni kan hitta del #1 och del #2 här.

Det är så lätt att hoppa på Eurostar från London och tar bara 2.5h, så då kan man åka mellan på ett helt annat sätt än om man måste flyga. Den här gången var vi där för att Garth har ett jobbprojekt. Så då hänge jag och Ace på.

Vi bodde på -”Hotell Magenta 38”.Ett 3-stjärnigt hotell som ligger nära Républic och bara ett par stationer från Gare du Nord. Det här är ett riktigt fräscht budgethotell med bra service, snygga rum och en helt ok frukost för prisklassen. Perfekt om man hellre spenderar reskassan på shopping än hotellet, men ändå vill bo bra. De har sängar för bebisar och är väldigt barnvänliga.

Vi brunchade på – ”Monsieur Bleau”. En stilren och lite ”svensk” restaurang som ligger i Palais de Tokyo. Jag säger svensk för att det ser ut som en riktigt somrig Stockholmsrestaurang, men med fransk mat då. Jag åt en underbar råbiff och drack både kaffe och bellini till. De är hyfsat barnvänliga, så det var inga större problem att ta med Ace. Inga barnstolar dock.

Vi drinkade påGeorges såklart. Mitt favoritställe i Paris. Du har världens bästa utsikt över Paris från toppen av Centre Pompidou. Grymma drinkar, väldigt bra people watching och oslagbar utsikt. Vanligtvis skulle vi ha ätit middag här, men med Ace fick det räcka med en rum old fashioned. Förvånandsvärt nog är de superbarnvänliga, inga barnstolar, men väldigt glad och gullig personal. Det var hyfsat tomt, så Ace cruisade runt hela restaurangen och hade hur kul som helst.

…och vår andra favorit Bar 8 på Mandarin Oriental Hotel. Jag drack deras ”thai” med koriander och kokosmjölk, supergod (men dyr!). De har en vinterträdgård som är en liten oas mitt i stan. Det var även här som Ace bestämde sig för att börja gå på riktigt.

Vi åt middag – på Le Brun som ligger nära Les Halles. En liten men utsökt restaurang. Jag åt en fantastisk torsk med någon typ av sås fluff. Eller jag åt 20% och Ace slukade resten. De har inga barnstolar, men det gick bra ändå. Lite knöligt med barn för att restaurangen är så liten och personalen lite ovan. Men absolut värt ett besök för att maten är riktigt riktigt bra.

…och på Tradi. Även denna en liten restaurang, uppdelad över två våningar. Supermysig, personlig och trevlig service. Garth åt en underbar seabass tartaroch jag åt lamm. Ace sov genom hela middagen, så det var nästan som en liten datenight för oss.

Vi shoppade – I det nya shoppingcentret i Les Halles. Det är väldigt stort och fyllt med både kedjor och små butiker. Perfekt kompliment till vintage och boutiqe shopping i Marias och dyrare inköp på Avenue Montaigne.

Vi såg – Vi körde turistigt rakt igenom och var på Trocadero för att se Eiffeltornet, promenerade längs med floden och sprang även förbi Louvren en snabbis. Vi vågade oss inte in på museum riktigt än med Ace, han måste kunna gå själv först, annars blir det nog lite tråkigt för honom.

Ok, er tur. Vad är era favoriter i Paris?

 

Måndagslistan – 17e Septemeber

Kjol – Boohoo, polotröja – Lindex (gammal, liknande här), boots – Marzio & väska – Saint Laurent. (annonslänkar) Location – Rocky coffee truck vid Waterloo (hur söt?!). Foto – Ida Zander.

Måndag morgon och jag sitter redan med en kaffe och en gröt på Minnow och klurar på veckans mantra, affirmationer, drömmar och mål. 

Jag har hittat mina jobbställen nu och roterar 4-5 stycken de förmiddagar då Ace går på förskolan. Det är skönt att pussla ihop en bra rutin och hålla på den. Jag behöver tider, platser och deadlines för att vara som allra mest effektiv.

Nu ringer klockan vid 7, oftast har Garth redan gett Ace en flaska och så har de båda somnat om. Jag hinner oftast göra mig iordning lite snabbt innan jag hör bebisprat från hans rum. Ofta står jag inne hos honom och sminkar mig, så får han leka med sina bilar och tåg under tiden.

Lite frukost till både Ace och Olive, vi klär på oss och beger oss mot förskolan. På måndagar hänger Olive med, så att hon får lite omväxling i sin lilla hundrutin. Tisdagar har hon sin doggie walker och på onsdagar får hon vara hemma och gå ut på eftermiddagen istället.

Veckans mantra –”Orden jag använder skapar min framtid”. Därför försöker jag alltid att vara positiv och ”the bigger person”. Jag värderar att vara en bra person över allting annat och jag vet att min lycka är upp till mig att skapa. Så istället för att vara negativ om jag känner mig nere så försöker jag alltid vara ännu mer positiv.

Veckans affirmation – ”Mitt liv är i balans, jag behöver inte stressa”. Jag insåg inte riktigt hur höga mina stressnivåer har varit under det senaste året förrän nu när jag börjar komma ner i varv. Det är inte konstigt att mitt gamla magsår har spökat, jag har haft noll tid för mig själv och har verkligen slitit som ett djur för att få allting att rulla. Men nu äntligen så börjar livet bli balanserat igen och jag är så himla tacksam för det.

Veckans mål – Att få allt jag behöver gjort medan Ace är på förskolan de närmaste dagarna. För på Torsdag börjar gästerna droppa in inför Aces fördelsedag på Lördag. Då måste jag kunna fokusera på dem och att fixa inför festen.

Veckans dröm – Vissa dagar har jag sån himla hemlängtan och just i dag drömmer jag om att bo i Sverige igen. Gärna i en villa strax utanför Stockholm, så att jag kan mixa lugn och natur med stadsliv. Luften är så mycket renare, maten godare och familjen runt hörnet.

Veckans vision – Ace på sin första ordentliga strandsemester. Jag minns hur mycket jag älskade att åka till Grekland som liten. Sanden, solen, maten och människorna. Det kändes så exotiskt och alla var på så bra humör. Än så länge har han varit lite liten för att kunna uppskatta en strand och vatten, men det dröjer inte länge förrän vi kan bygga sandslott och snorkla tillsammans. Vad jag längtar!

Veckans fokus – Att fixa en riktigt rolig 1-årsfest på Lördag. Jag har bett Garth om ett litet DIY projekt till hans sovrum som jag tror att han kommer att tycka om och igår beställde jag ballonger, partyhattar, helium och lite andra dekorationer. Just nu blir vi allt som allt 25 pers (många är barn).

Veckans händelse – Ace blir 1 år såklart. Tänk att han har funnits hos oss ett helt år, lilla skruttet. Det är helt galet hur mycket han har vuxit och utveckats på enbart 365 dagar. Tänk om vi kunde fortsätta på samma kurva hela livet. Vi skulle vara superlånga, tunga och ha jättehuvuden!

Lärdom från förra veckan – Jag blev lite för pedant med allting förra veckan och fick lite kreativt stopp framåt helgen. Det går inte att pressa fram inspiration, så jag måste vara snäll mot mig själv och inte få prestationsångest.

Veckans vardagslyx – Egentligen skulle jag ta akupunktur på Fredag, men det känns lite dumt att klämma in så mycket precis innan festen. Så jag funderar på att ta en massage hemma nu i dagarna istället. Jag älskar att de kan komma hem till mig istället för att jag måste åka till dem.

Veckans Inspiration – Jag har inspirationstorka! Kan någon ge ett bra förslag?

 

Bästa stället att ta en bild med Eiffeltornet

Jacka – Tara Jarmon, jeans – Asos, gul tröja – Uniqlo stövletter – Marzio, väska – Chanel, solglasögon – Triwa  & klocka – Jaeger LeCoultre.

Bästa stället att ta en bild med Eiffeltornet? – Trocadéro!

Visst finns det fina gator runt omkring som funkar.  Men om du vill vara helt säker på att få en bild med hela Eiffeltornet och där du är hyfsat ensam så är Trocadero oslagbart.

Det är nämligen trappor med massor med olika små ställen där man kan stå. Antingen så som jag gör här, eller om du är lite mer våghalsig så kan du klättra upp och ställa dig på räcket. Då kommer inga andra människor alls med i bilden, även om de absolut är där runtomkring. Det är ett populärt ställe, men om man är lite klurig så kan de se ut som att man är där i princip helt ensam.

Jag tänkte göra en ny liten Paris-guide nu i dagarna. Vi åt på en hel del bra ställen och bodde på ett nytt hotell. Det blir mycket Paris för oss just nu, vi är faktiskt tillbaka igen redan i början av Oktober.

Just nu är jag kär i rött.

Jag har ofta känt att det har varit en lite väl stark färg på mig, men nu har jag på något sätt ”vuxit in” i rött. Det är ju så galet snyggt. Speciellt matchat med gult, vilken färgbomb!

Hur snygg är inte bomberjackan från Tara Jarmon? En riktig statementjacka som kan liva upp den mest grå av dagar.

Hoppas ni har en trevlig helg fina ni. Själv har jag plåtat med Ida i morse och efter det hade vi NCT träff med alla bebisarna från vår Mammagrupp. Det är helt galet att nästan alla är 1 år gamla nu. Så söta och glada små mini-personer. Ace hade superkul med alla tjejerna och slocknade nästan mitt i middagen efter. Lillskruttet!

 

Inspiration Till Den Första Födelsedagen

Kan ni förstå att Ace är 1 år nästan vecka? Hur galet är inte det!

Tiden har gått så himla fort, eller de första 3 månaderna var som 3 år, upp till 6 månader kändes det som vanligt tid och efter det har det bara gått snabbare och snabbare.

Vi planerar en 1-årsfest för Ace och har bjudit in både hans vänner, våra vänner och familj. Jag vet att han inte riktigt kommer att förstå mycket av vad som händer, men den här födelsedagen är nästan mer för att fira oss som föräldrar. Vi klarade det första året och han inte bara överlevde utan är en välartad ung man med. Go oss!

Det är svårt att inte gå helt bananas med dekorationer, presenter och tårta, allt är ju så sött! Garths mamma ska baka tårtan, hon gjorde dekorationen på vår bröllopstårta och är hur duktig som helst. Sen tänkte jag lite ballonger, massor med mat och en partyhatt eller två.

…och så måste jag komma på en riktigt bra present till honom såklart. Har ni några förslag?

 

Komplimangen som gör mig ledsen

Klänning – Tara Jarmon, skor – Pretty Ballerinas, väska – Chanel. Foto – Ida Zander.

”Men du är ju trevlig”

När jag hörde det första gången tänkte jag mest ”ja, jaha, jo, det är jag väl” och tog det som en komplimang och tänkte inte mer på det. Men när jag hade hört något liknande ett par gånger från helt olika personer, olika tillfällen och under en kort tid så började jag undra lite.

Det är en komplimang väl, eller? Är det inte en självklarhet att jag ska vara trevlig, varför låter de så förvånade?

Så nästa gång någon nämde att jag ju var snäll/trevlig eller liknande så bestämde jag mig för att fråga varför. Varför är jag ”ju”… trevlig eller snäll?

Som tur var tog personen inte illa upp och var ganska rak och ärlig i sitt svar. ”Du ser inte ut som en person som jag skulle anta var trevlig”.

What the woof!*

Det är viktigt att tillägga att jag aldrig hade träffat henne tidigare, vi har inga vänner gemensamt som jag vet om och jag har svårt att tro att hon är en bloggläsare.

…och ändå hade hon direkt en förutbestämd åsikt att jag inte skulle vara en trevlig person. Vilken ögonöppnare och vad otroligt orättvist. Hur ser man på någon om de är trevliga eller inte? Personligheten sitter ju verkligen inte på utsidan.

Mig veterligen har jag inget särskilt påfallande resting-bitch-face och det är inte heller så att jag går runt med ett halsband av döda hundvalpar runt halsen. Vad är det som gör att just jag inte skulle vara lika trevlig som någon annan?

För att vara helt ärlig har jag inte fått något riktigt svar på det. Jag är verkligen inget surkart utan går ofta runt och småler lite och inte på ett creepy ”I’m going to kill you” sätt. Mer nöjd med livet liksom. Jag är glad, positiv, pratar gärna med främlingar och är allmänt snäll och hjälsam om jag får säga så själv.

…och ändå blir jag dömd innan jag ens har öppnat munnen.

Jag frågade ett par vänner och fick en del olika svar. ”Du ser bra ut, många som ser ut som du är bitchiga”. ”Du är ofta uppklädd”. ”Du är självsäker” ”Du kan se fokuserad ut ibland”. ”Du är blond… (?)”.

Vad är det egentligen som gör att vi dömer någons personlighet utan att vi ens har utbytt ett ord?

Det är en sak om någon springer runt naken på gatan och sjunger psalmer, då skulle jag nog döma lite. Eller om de gjorde något opassande, som skrek åt sina barn eller använde tutan lite för mycket i bilen. Då skulle jag nog kunna lyfta på ett och annat ögonbryn. Men bara från att se någon gå ner för gatan, titta på kläder i en butik eller sitta på tunnelbanan så skulle jag har svårt att ens gissa vilken typ av person de är.

Det som skrämmer mig mest med hela grejen är hur många fler som har tänkt samma sak och inte sagt något. Tänk att man på något sätt kan utstråla precis tvärtom mot vem man egentligen är. Det gör mig lite rädd och ganska ledsen.

Men det viktigaste är att jag nu inser hur det känns för andra människor som blir dömda för hur de ser ut mycket oftare än vad jag blir. Nu förstår jag i alla fall på en mindre skala hur de känner. Och det är verkligen inte kul och otroligt orättvist att få en stämpel på sig oavsett hur man klär sig, ser ut, hudfärg, religion eller handikapp.

Det jag vill säga är att det gamla ordspråket ”don’t judge a book by it’s cover” är väldigt vettigt. Det är så lätt för oss att döma med fel sinne. Det är inte ögonen som berättar för oss vem någon är, det är öronen.

Har ni någonsin blivit dömda bara baserat på hur ni ser ut/klär er/hudfärg eller liknande? 

*(det är våra ”järnspikar” här hemma, för att vänja oss vid att inte svära inför Ace).

 

Aces Första Karusell i Paris

Ace åker karusell för första gången framför Eiffeltornet i Paris. Han var måttligt road…

Kan man välja en finare karusell att få ta sin första tur i?

Även om han var mycket mer imponerad av flygplanet än hästen…

Flygplan över hästar, då vet vi till nästa gång. 

Det är lite som att få vara barn på nytt när man får egna små knoddar. Jag vill introducera Ace till allting som jag tyckte var roligt när jag var liten och väntar otåligt på att han ska bli gammal nog för berg-och-dalbanor, Harry Potter och att fiska. 

Nu i Paris fick lillskrutten testa att åka karusell för första gången. Jag tyckte givetvis att det var superkul, men Ace var mindre förtjust. När jag tittar tillbaka på bilderna och ser det krampaktiga taget om stången och det oroliga uttrycket i hans ansikte får jag nästan lite dåligt samvete.

Jag som älskar karuseller! Förhoppingsvis växer han ”in i dem” som allt annat hittills. (Utom gungor, han tycker fortfarande att de är supertråkiga och gäspar bara.)

Det var först när han fick sitta själv i ett litet flygplan när karusellen stod stilla som han blev glad. Då hade vi istället svårt att få honom därifrån, han höll i styret med sina små starka händer och ville absolut inte släppa taget.

Så nu vet vi, karusellhästar – nej, små flygplan – ja.

Vi lär fortfarande känna varandra varje dag och det kommer säkert bli många mer saker som vi tror att han ska älska och så hatar han det istället. Han är ju en liten person han med. Jag avskyr clowner, vissa älskar dem. Vi är alla olika!

Jag börjar inse att det här är vad alla pratade om när jag var gravid, att man nästan får återuppleva sin barndom. Saker som var spännande då är plötsligt spännande igen. Inte för min egen del, men för min förväntan att Ace kanske tycker att det är lika kul.

Jag finner mig själv göra saker jag inte har gjort på många år och tycka att det är roligt. Vi tittar på myror, trycker på knappar i hissar, leker med sand, plaskar i vatten, gömmer oss bakom gardinerna, dansar fånigt, sjunger högt och trummar på allting som låter. Ganska härligt och frigörande ändå!

Att vara vuxen är tråkigt, stressigt och jobbigt. Jag är mycket hellre barn med Ace om jag får välja och det är en av anledningarna till att jag geniunt tycker att det är så himla kul att vara Mamma nu.*

* De första 3 månaderna kändes det mer som ett livstidsstraff i amningshålet.  

 

10 Regler För Att Göra Livet Lite Enklare

Jag tycker att livet ska vara roligt och hyfsat enkelt. Det är givetvis lättare sagt än gjort. Mycket av vår situation är lätt för oss att påverka, men det är ibland svårt att komma igång. Så jag har gett mig själv 10 regler för att göra livet enklare.

1. Gör alltid det tråkigaste först.

Om du tar tag i det jobbigaste, största eller tråkigaste i början av dagen så kommer resten att kännas lätt efter. Det är lätt att skjuta på det och att det börjar väga tyngre och tyngre på axlarna. Tillslut kan det bli till en ”omöjlig uppgift”, trots att det egentligen kanske inte är så himla farligt jobbigt/mycket ändå.

2. Be om hjälp.

Jag vet själv hur otroligt dålig jag är på att be om hjälp och hur förvånad jag blir när jag faktiskt får den. Livet är mycket lättare om vi hjälps åt och vi alla måste bli bättre på att våga be om hjälp när vi behöver det, oavsett om det är litet eller stort. De flesta mår bra av att hjälpa andra, så du gör inte bara dig själv en tjänst.

3. Titta mindre på TV.

Jag har varit skyldig till synden att bara ”titta på ett avsnitt till” förr. Numera är jag stenhård. Vi har sagt upp vår vanliga tv helt och hållet och tittar bara på Netflix eller HBO. Det blir ett eller två avsnitt av en serie per kväll och det är högst 4 kvällar i veckan. Jag vill bara se saker som ger mig något och har slutat ”slökolla” helt och hållet. Skillnaden är enorm!

4. Använd 10 minuter varje dag till att plocka undan.

Det är jobbigt för hjärnan att vara i stökiga rum, så även om du bara har 10 minuter på dig, plocka bort så att du slipper se det. Annars ligger det lätt där inne och gnager i bakhuvudet som ett måste. Det är allra bäst att ta de 10 minutrarna innan du lämnar hemmet eller sätter dig ner och ska jobba. Så är resten av dagen lite roligare sen.

5. Gör en budget och betala av eventuella skulder.

Det är få saker som är värre än att behöva oroa sig för pengar. Det har förstört äktenskap, företag och hela liv. Låt det inte gå för långt, sätt dig ner, gör en budget, följ den och betala av det som krävs. Att sticka huvudet i sanden är aldrig ett alternativ.

6. Få en daglig dos inspiration.

Vad det är beror helt på vem du är. Det kan vara en surf på Pinterest, en kaffe och people watching, TED talks, bläddra i en tidning, läsa en bok, se en dokumentär, ringa en vän, gå på en utställning, you name it. Det håller kreativiteten, fantasin och lekfullheten vid liv.

7. Rör på dig varje dag.

Jag vet att vi alla tjatar om det här. Du behöver inte gå på gymmet varje dag, men ta trappan, hoppa upp och ner några gånger innan du klär på dig på morgonen, dansa i duschen, lek kull med barnen. Oavsett vad det är, gör något som får upp lite flås varje dag så mår både kropp och själ bättre.

8. Gör dig av med giftiga människor i ditt liv.

Det finns ingen anledning att behålla en vän som inte får dig att må bra. Familj och arbetskollegor kan vara svårare att undvika, men det finns knep och omvägar där med. Bestäm dig för att ge vikt åt de som inspirerar och höjer dig. De som hejar på dig och som du känner likadant för. Vi blir som vi umgås.

9. Stäng av datorn och telefonen en timma innan läggdags. 

Det är inte bra för oss att stirra in i våra skärmar så mycket som vi gör. Jag vet att jag är skyldig till det så fort Ace inte är i närheten. För att det inte ska påverka mina ångestnivåer eller min nattsömn så har jag ett alarm som ringer en timma innan jag går och lägger mig. För att påminna mig att lägga telefonen i ett annat rum och helst plocka upp en bok.

10. Prioritera.

Lär dig skillnaden på vad som är viktigt och vad som är brådskande. Bara för att något har en deadline så behöver det inte vara precis där du ska lägga din tid. Kanske är det värt att vara sen med något oviktigt för att göra någonting viktigt lite bättre?

Vilka är era bästa livsregler?